Svenska modellen gäller i hopp-EM
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-22
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Malin är en världsstjärna, bäst när det gäller. Och i helgen gäller det. Då avgörs EM i hästhoppning i San Patrignano i Italien. Malin och det svenska laget har medaljvittring, kanske till och med guldvittring. I bagaget har laget två silvermedaljer och ett brons. I år rids tävlingarna på behandlingskollektivet för drogmissbrukare San Patrignanos banor utanför Rimini.
– Jag tycker det är toppen att EM arrangeras här i San Patrignano såväl för oss ryttare och publiken som för alla dem som finns i kollektivet. Det ger dem en chans att vara involverade i ett stort, viktigt projekt och visa världen vad de går för, säger Malin Baryard-Johnsson som är ett affischnamn för EM och arbetet mot droger.
På behandlingskollektivet har 17 000 drogmissbrukare behandlats sedan starten 1978. Hästar är en stor och viktig del av rehabiliteringen på San Patrignano som driver stuteri och en stor tävlingsanläggning.
EM i hoppning är en stenhård tävling. Nationshoppningen i lag rids i två omgångar men den som också vill bli individuell EM-mästare får starta fem gånger på tre dagar över de superstora banorna med hinderhöjder på 1,60 meter. I dag avgörs nationshoppningen och den individuella finalen rids på söndag.
Det svenska hopplandslaget tillhör numera världseliten. Vid OS i Aten förra året blev det brons som kan bli silver om Tyskland döms bort på grund av dopning. I VM 2002 tog Sverige silvermedalj liksom i EM 2001. Det är dags för ett guld. Malin Baryard-Johnsson på hästen Butterfly Flip och Rolf-Göran Bengtsson som rider Mac Kinley är båda världsstjärnor och ankare i laget som dessutom består av Peder Fredricson på Magic Bengtsson, Maria Gretzer, Spender S och Svante Johansson, Nostradamus. Det intressanta med laget är just laget som är en av förklaringarna till de stora, snabba framgångarna som andra länder nu sneglar på och funderar över hur svenskarna burit sig åt för att nå.
Hemligheten är lagandan. För lagledarna, den tidigare förbundskaptenen Sylve Söderstrand och den holländske tränaren Henk Nooren, är det läger och lagbygge som gäller. Söderstrand började med att jobba med gruppen, inte enbart individerna, klassiskt ledarskap enligt den svenska modellen.
–Förr ringde någon och sade ”du är uttagen till laget” och så var det inte mer med det, berättar Maria Gretzer.
Nu är det annorlunda och det har skapat en trygghet och ett upplägg av hur träning och tävlingar ska ridas. Sedan slipas naturligtvis också detaljerna hos både häst och ryttare på träningslägren. Om det håller loppet ut också denna gång får vi se. Uppenbart är dock att ryttarna, alla inblandade i hopplandslaget och den svenska olympiska kommittén (med intresse för OS 2008) tror på konceptet. Någon annan förklaring finns inte till att Sylve Söderstrand kallats in extra som lagledare trots de mångåriga konflikterna med ridsportförbundets ordförande Sven Tolling som ledde till att både Söderstrand och Nooren tidigare sade upp sig. Nu, när det gäller, har de kallats in igen. Den svenska modellen.