En andningspaus i hetsig skoldebatt
Stavros Louca, fysik- och mattelärare, säger: ”Det finns ingen starkare kraft än kärlek. Vad gör man inte för den man älskar? Vinner man deras hjärtan, gör man precis vad man vill med dem. Så rådet till alla är: vinn deras hjärtan, så ser du att de dansar med dig.”
I går sändes första avsnittet av SVT-serien ”Klass 9A”. Johannesskolan har sämsta resultaten i Malmö. För drygt ett år sedan var skolan nedläggningshotad. Kritiken från Skolverket var hård. Då utsågs nya rektorer.
I ”Klass 9A” tar åtta skickliga pedagoger över en av Johannesskolans klasser. Målet är att på en termin göra klassen till en av Sveriges tre bästa. Då måste majoriteten av eleverna ha VG eller MVG på de nationella proven i svenska, engelska och matte.
Ala kan inte komma överens med Gud ens om att börja gå på gympan. Han säger med ett skeptisk leende: ”De ska göra oss till tredje bästa klassen i Sverige eller nåt. Det kommer inte hända. Du vet det, han vet det, hon vet det. Det kommer inte att hända. Det är bara så.”
Ala vill ha lärare som bryr sig: ”De behöver inte följa schemat hela tiden. De måste visa att de är familj med klassen, typ så.”
I en uppskruvad skoldebatt (hetsigast av alla är utbildningsministern Jan Björklund) är ”Klass 9A” en efterlängtad andningspaus. Poliser som hämtar elever som skolkar är inte lösningen på skolans problem. Inte nya och tidigare betyg heller. Eleverna behöver arbetsro och skickliga pedagoger med rejäla kunskaper. Lärare som ser eleverna, tar dem på allvar och aldrig tvivlar på deras förmåga.
Som femtonåring är det ju lätt att tvivla på sig själv. Särskilt om man kommer från trassliga sociala förhållanden.
Lärarna kan aldrig ta hela ansvaret för elevernas situation. Om föräldrarna är arbetslösa och familjen trångbodd märks det ofta i skolarbetet och på framtidstron. Kuratorer, fritidsledare och annan stödpersonal måste finnas vid sidan om lärarna, för att stödja elever som har ont i själen. Fritidsgårdar måste vara öppna.
Men lärarna, som förmedlar själva kunskapen och möter eleverna i lärandet, spelar stor roll. Med hjälp av tydliga riktlinjer och klara resurser från politikerna kan de lyckas i sin profession. Att som utbildningsministern peta i varenda detalj, för att stärka alliansregeringens ordning och reda-image, hjälper inte skolan.
Bara en sak i ”Klass 9A” har jag att klaga på. Pojkarna står som vanligt i kamerornas och lärarnas blickfång. Vi får se underbara bilder när matteläraren busar och bryter arm med klassens pojkar. Bilderna på flickorna är mer passiva. De är tystare och lugnare, drar inte uppmärksamheten till sig på samma omedelbara sätt och hamnar i skymundan.
”Klass 9A” hade behövt en genuspedagog också.