Pengarna eller patienterna?
Efter min förra krönika om Vårdval Stockholm har läsare hört av sig. Oron är stor inför vad som nu sker inom vården. Läkare och sjuksköterskor i förorten upprörs över det sjuka i att patienter som verkligen behöver vård bara ses som en budgetbelastning.?
Också i Halland varifrån Vårdval är hämtat finns kritiska röster.
”Vi måste få fler patienter listade för att få ekonomin att gå ihop och inte vilka patienter som helst, utan små barn och äldre friska!!. Vart är vi på väg? Det är bara pengar som räknas”, skriver en sjuksköterska vars vårdcentral nu säger upp tio personer.
Talet om att öppna upp för mångfald är politisk retorik. De behjärtansvärda personalkooperativen eller ideellt styrda non-profit-företagen lyser snart helt med sin frånvaro.
I stället ser vi mer av privata storföretag och oligopol. I dag regerar fem storbolag i vård-Sverige: Carema, Capio, Attendo care, Aleris och Förenade care. Tre av dessa har köpts upp av brittiska riskkapitalbolag.
Vårdföretaget Capio ägs av Apax partners. Apax partners investerar förutom i sjukvård i telecom, media och grossistfirmor. Capio driver S:t Görans sjukhus i Stockholm.
Carema ägs av 3i och driver framför allt vårdcentraler och närsjukhus. Fondgruppen 3i handlar med olja, gas och teknologi. Och vård, numera.
Attendo care köptes upp av riskkapitalbolaget Bridgepoint, som investerar i bilindustri och försvarsmaterial. Bridgepoint sålde sedan vidare till Industrikapital som investerar i media, byggsektor och detaljhandel.
Den offentligt finansierade vården blir således vinstmaskin för utländska riskkapitalister. Hur det befrämjar svensk vård är svårförståeligt. Avkastning och värdetillväxt är riskkapitalbolagens överordnade intresse. Därav korta ägarperioder och snabba uppköp.
Aleris är ett av nordens största privata vårdföretag. Det ägs av Wallenbergssfärens riskkapitalbolag EQT. I en intervju i tidningen Affärsvärlden talade vd om att återbäringskraven på satsat kapital i snitt ligger över 20 procent. Placeringshorisonten har dock flyttats fram något och ligger i dag på fyra till fem år ”mellan tummen och pekfingret”, enligt vd Conni Jonsson.
När den borgerliga landstingsledningen i Stockholm öppnar upp för privata vårdgivare innebär det också stora svårigheter för patientkooperativ som bedriver vård i samarbete med landstinget.
Ett exempel är Psoriasisförbundet i Stockholms län som sedan trettio år tillbaka driver sex mottagningar där omkring hundratusen behandlingar utförs om året av anställda sjuksköterskor, dermatologer och reumatologer till en administration på en och en halv tjänst.
Psoriasis-patienter är ofta vårdkrävande kroniker. De behöver långsiktig omsorg med ljusbehandling, hand- och fotvård. När allt blir marknadsliberalism upphör de långsiktiga vårdavtalen. En ideell organisation som Psoriasisföreningen har ingen möjlighet att ständigt slå sig fram i upphandlingsdjungeln.
Risken är också att vården styckas upp – ett företag får hand om ljusbehandlingen, ett annat får hand- och fotvården, ett tredje ansvarar för provtagning osv. Helhetsansvaret och patienttryggheten försvinner.
Frågan som bör ställas till sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (m) är om vården är till för patienterna eller patienterna för de privata vårdföretagen?