Vem duger åt sossarna?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Med vem får vi se efter valet, säger partiledaren Jens Stoltenberg.

I Norge vet ingen i dag om det blir en vänster- eller högerregering efter valet som pågår. Om arbeiderpartiet trots motvind får bilda regering och i så fall med vem.

Samma sak kommer Göran Persson att säga under hela valrörelsen nästa år. Trots att han skiner av belåtenhet över att samarbetspartierna visat att de är att lita på och just ställt upp på valbudgeten.

Varför erbjuder han dem inte en plats i regeringen, nu när han ändå snart ska byta ut en del statsråd?

Kanske för att han vet att valarbetarnas entusiasm skulle halveras. Och för att han för bara ett drygt år sedan skrev en stor artikel med budskapet: Vänsterpartiet går inte att lita på.

Konjunkturerna förändras.

Man kan fundera över vilken inneboende dynamik som driver ett regeringssamarbete.

- Ansvar för landet. Vi måste ta Sverige ur krisen, förklarade centerledaren Olof Johansson att han satte sin partiledarpost i pant.

- Det behövs också gröna krafter bland dem som fattar besluten, formulerade miljöpartiets forna megastjärna Åsa Domeij det för inte alltför länge sedan.

- Vi måste in i regeringen. Dagens samarbetsform är ohållbar, utbrast vänsterpartiets Johan Lönnroth i april. Nu är september och han har skrivit på ännu en budgetuppgörelse. I januari ska vänsterpartiets kongress på nytt dryfta frågan om krav på regeringsplatser eller opposition.

Resultat- eller plakatpolitik, det är frågan.

Svåra, olösta inre konflikter leder till ångest och ambivalens. Men ambivalensen, motsättningarna, är också livets motor. Själva livet är uppbyggt kring en dualistisk modell, en ständig kamp mellan det onda och det goda, dödsbesattheten och livsviljan. Men att leva med långvariga inre ambivalenser och olösta motsättningar leder ofelbart till sönderfallsprocesser.

Så brukar psykoanalytikerna beskriva kampen mellan mörkret och ljuset i vårt inre. Regeringssamarbete verkar vara något liknande. Kampen mellan makten att förändra och längtan att opponera.

Gudrun Schyman sliter nog med frågan.

Att Persson skulle ta in vänsterpartiet i regeringen är lika sannolikt som det en gång var att han skulle bli statsminister. Ett nej är ett nej. Tills det blir ett ja. Men för detta ja krävs nog stora sinnesförändringar hos vänsterpartiet.

För att ett politiskt äktenskap ska fungera måste det finnas en samsyn om grundläggande värderingar. Man måste kunna lita på varandra också när man är osams. Det snarare än kohandel och utbyte av tjänster får koalitionen att hålla. Vänsterpartiet och socialdemokraterna har i många avseenden samma värderingsgrund i till exempel välfärden, fördelnings- och miljöpolitiken, om facket. Men så länge vänsterpartiet håller fast vid sitt rabiata EU-motstånd med utträde som mål och avsvär sig regeringens försvars- och säkerhetspolitik, lär det bli nej.

Hur Sverige ska styras efter valet blir en följetong. "Det vore olyckligt om partierna redan nu binder sig för vilka andra partier de vill samarbeta med i en regering efter valet 2002", varnade statsvetaren och professorn Olof Ruin i en debattartikel i Dagens Nyheter (2/9). Professorn tillhör närmast den gamla Palmefalangen som föredrar ett mittensamarbete mellan liberaler och socialdemokrater, förstod för länge sedan jag av ett samtal på en UD-tillställning. En ganska dödfödd idé i dag.

Veteranen och gruppledaren för socialdemokraterna i riksdagen Sven Hulterström gav Persson i stället rådet att, om riksdagsmajoriteten består, släppa in samarbetspartierna i finansdepartementet för tidigare och smidigare (diskretare?) samarbete om politiken. Men i regeringen: nej.

Frågan är vem sossarna kan gå i koalition med?

Fram till IB:s dagar var kommunisterna klassiska fiender. Fighterna inom fackföreningsrörelsen var stenhårda, kommunisthatet odlades öppet. Nu är läget helt annorlunda men än säger LO nej.

När Palme på sjuttiotalet talade om "mittfältet" och vädrade tankar om samarbete med folkpartiet blev det närmast kravallartade reaktioner i LO:s styrelse, landssekretariatet. På nittiotalet när Ingvar Carlsson tog hjälp av centern att klara krispolitiken avstod LO-ordföranden Bertil Jonsson aldrig från att vädra sin avsky för detta parti.

Frågan är: Vem duger egentligen åt sossarna?

Lena Askling