Sparka SL-chefen, men inte för en fjuttig stöld
Makabra scener utspelades på Centralen när avstigande passagerare som inte hade rusat ut ur vagnen fick kämpa mot människomassorna för att komma av tåget innan det åkte vidare. Minst en tjej lyckades inte.
I en filmkomedi hade det varit en jätterolig scen. Okej, det var en rolig scen jag såg. Men inte för henne som i bästa fall kom av vid Södra Station och i värsta fall i Södertälje.
Det är som en krigszon – om man nu får använda en så drastisk jämförelse i det här landet utan att kölhalas av åsiktskorridoren – på pendeltåget numer. Efter vinterns och vårens alla haverier hos både SJ och SL – inställda tåg, förseningar, växelfel, signalfel, trasiga rulltrappor – verkar alla ha lärt sig:
Här gäller det att slåss. Här gäller det att vara först. Missar jag det här tåget kommer kanske inget mer. Någonsin. Förtroendet för pendeln har inte varit så lågt på åtta, tio år. Så avstigande släpps inte längre ut först, inte mer än i en liten, liten passage i mitten medan alla trycker på från sidorna.
Otrygghet skapar rädsla och rädsla ökar egoism och blodtörst. Äta eller ätas. Ingen solidaritet. Och naturligtvis måste huvuden rulla. Någon måste ta ansvar. Vår frustration måste få utlopp.
Och just då grips Storstockholms lokaltrafiks vd Anders Lindström för snatteri på Hongkongs flygplats. Han döms till 5 700 kronor i böter för stöld av en plånbok värd 2 700 kronor och blir dessutom, enligt fackförbundet Seko, sparkad. Enligt SL:s ägare, Stockholms läns landsting, är Lindströms öde ännu inte avgjort.
Vad är det för brutalt samhälle vi lever i när ett enda enstaka brott, som kan ha inträffat av slarv som Lindström hävdar, leder till sparken? Jag hoppas vid LO att Seko inte är lika hårda när en egen medlem hamnar i klistret och arbetsgivaren vill sparka hen.
Men vd:n lär få avgå.
Det är ingen förlåtande tid vi lever i. Tvärtom. Det är en hård och kall tid när vi till och med måste tävla om att få en plats på tåget hem när vi redan tävlat hela dagen. Då tas frustration, ångest och klasshat ut i detaljerna. En stulen plånbok.
Den som kan korsfästas på 140 tecken måste korsfästas. Det är ju så lätt. Och sakfrågor är så svårt. Som den vanvettiga mediestormen mot Åsa Romsons värdelösa Auschwitz-uttalande i SVT:s partiledardebatt. Drevet gav faktiskt intryck av att en misslyckad liknelse är värre än själva massdöden på Medelhavet.
Internetdreven är hårda och oresonliga och utan proportioner. Det är så vi lever nu. Men det är först när institutioner och företag bryr sig som vi får rejäla problem. Folk kommer alltid ha upphettade åsikter. Att de lättare hörs i dag gör dem inte mer relevanta.
Jag tycker att SL-chefen borde sparkas. Hela det moderatledda Stockholms läns landsting vars enda räddningsplan är att höja priset på SL-kortet och lägga ner linjer borde avsättas.
Men inte för en fånig plånboks skull. Utan för att tågen varken kommer eller går. Det är hela den politiska och ekonomiska strukturen som skaver i oss. Skattepengar saknas och den kollektiva tanken har nedmonterats. Vi måste slåss för vår plats, vi tvingas skita i andra, vi kräver avgångar, makabra scener på Centralen.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.