Våld på tågen ingen isolerad företeelse

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Bussar och pendeltåg rullar åter i Stockholm.

I flera veckor stod bussarna, som skulle kört genom Tensta, stilla. Eftersom det gång på gång kastats sten mot fordonen skulle det vara farligt både för passagerare och chaufförer att fortsätta trafiken, ansåg SL, Stockholms lokaltrafik.

I måndags vågade man åter låta bussarna gå, på prov.

Pendeltåget mellan Västerhaninge och Nynäshamn har varit utsatt för liknande attentat. Dessutom har tågförarna berättat om hur brunnslock, cyklar och annan bråte lagts på spåret. Tågvärdarna talar om hur passagerare vägrar betala och hotar dem. I lördags eftermiddag beslutade SL att ställa in kvällstågen.

Polisen storsatsade och i tisdags greps tre pojkar i övre tonåren. Därför går tågen igen.

Jag har aldrig åkt buss i Tensta, och det är många år sedan jag åkte pendeln till Nynäshamn. Ändå kan jag som stockholmare förstå den uppmärksamhet stoppen har skapat. En storstad förutsätter en fungerande kollektivtrafik. När bussar och tåg slutar gå slår det sönder vardagen för människor.

Tusentals strandsatta pendlare är en nyhet.

Ändå är det märkligt att det är först när bussar och tåg stannar som vi får höra talas om stenkastningen, saboterade spår och hot mot personalen. Eller kanske inte ...

Våldet på bussar och pendeltåg är nämligen ingen isolerad företeelse.

Arbetsmiljöverket för statistik över de anmälningar som kommer in. Allt fler handlar om att anställda har drabbats av våld eller hot om våld.

Vi ser rubrikerna om rån och överfall, men hur ofta funderar vi på att de sker i något som är och ska fortsätta att vara en daglig arbetsmiljö?

År 2001 uppgav över 17 procent av kvinnorna och nästan 10 procent av männen att de under det senaste året hotats eller drabbats av våld på sin arbetsplats.

Värst drabbade var poliser och personal som arbetar med förståndshandikappade, men också många som arbetar inom socialtjänsten, i butiker, på bensinstationer och i hälsovården drabbas av våldet.

Och nu alltså också kollektivtrafiken.

Att utsättas för våld eller hot är en av de värsta kränkningar en människa kan råka ut för. Att leva med rädslan på väg till varje arbetspass gör det än värre.

I ett tjänstesamhälle är människor i allt högre grad varandras arbetsmiljö. När det innebär att den som går till jobbet känner sig rädd har något gått mycket fel.

Det finns inte en enkel förklaring till det ökande våldet. Ett hårdnande klimat bland kriminella kanske är en del, allt tuffare villkor för socialt utslagna och psykiskt sjuka en annan. Segregation, hopplöshet och gängkultur i storstädernas utkant kanske är förklaringen i vissa fall, en allmän ovilja att ta ett vuxenansvar i andra.

En sak är dock gemensam för alla fall av våld på arbetsplatserna. De borde aldrig ha fått inträffa.

Bussar och pendeltåg rullar åter i Stockholm, som vanligt.

Risken är att det också innebär att vardagsvåldet på arbetet glöms bort, som vanligt.

Ingvar Persson