Någon social turism har vi inte sett till

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ett halvår har gått sedan EU utvidgades med tio nya stater. För Sveriges del betyder det också sex månader med en öppen arbetsmarknad sedan riksdagen i slutet av april röstade ner förslaget om övergångsregler.

Frågan är, vem har fått rätt? Göran Persson och Barbro Holmberg som varnade för allvarliga störningar i det svenska samhället och en ny typ av invandrare, "sociala turister" med statsministerns ord.

Eller har beslutet snarare blivit en hävstång för välstånd och tillväxt, som till exempel moderaternas Per Westerberg hävdade i riksdagsdebatten?

Efter ett halvår kan vi ana en del av svaren.

På en punkt tycks de flesta vara ense. Någon social turism har inte setts till. Under de tre första månaderna efter utvidgningen betalade Riksförsäkringsverket sammanlagt ut drygt 100 000 kronor till medborgare från de nya medlemsländerna i barnbidrag och andra familjeförmåner. En obetydlig summa i sammanhanget.

Den fria rörligheten har haft betydelse, men inte i första hand för välfärdssamhället som regeringen hävdade.

I en rapport nyligen visade LO hur arbetskraftsinvandringen ökat under de fem första månaderna. Jämfört med samma period förra året handlar det om en fördubbling av arbetskraftsinvandringen från de länder som blev EU-medlemmar den första maj.

Siffran kan vara för låg. Den som kommer för kort tid behöver inte söka något tillstånd och hamnar därför inte i statistiken.

Ändå visar den ett nytt inslag på svensk arbetsmarknad. Erfarenheterna från tre fackförbund - Byggnads, Metall och Transport - skvallrar också om nya problem. I byggbranschen har utländska företag i flera uppmärksammade fall betalat mycket låga löner, eller inga löner alls. Metall talar om mindre förståelse för kraven på kollektivavtal och Transport om brott mot reglerna.

Riksdagsbeslutet från i våras innehöll också en rad åtgärder för att skapa ordning och reda på arbetsmarknaden. Det handlar bland annat om större möjligheter för facket att kontrollera hur avtalen följs, skarpare regler för F-skattesedlar och större ansvar för huvudentreprenörer.

LO-rapporten visar att det brådskar. Ordningen på svensk arbetsmarknad i stort är kanske inte hotad, men i många branscher urholkas både avtal och rimliga anställningsvillkor.

Däremot ger rapporten inga argument för det slags övergångsregler som riksdagen underkände. Regeringens förslag, ett arbetstillstånd som inte skulle prövas mot behoven på arbetsmarknaden, hade snarare försvårat det fackliga arbetet.

Kanske är just detta den viktigaste fackliga slutsatsen av det första halvåret i ett utvidgat EU. Svagheter i den fackliga organisationen och i kollektivavtalen avslöjas obarmhärtigt när de möter den nya situationen.

Minimilöner långt under normallönen, svaga lokala fackliga organisationer och bristande samarbete mellan fackliga organisationer skapar utrymme för social dumpning. Men det är å andra sidan saker som facket självt måste göra något åt.

Ingvar Persson