De folkvalda måste reglera ekonomin
Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag storartade planer på att tråka ut alla mina barnbarn med det här. På verandan, bland pelargonerna, i en gungstol med Financial Times i knät tänker jag sitta och vad de än säger om ekonomin, tänker jag slå ifrån mig med:
– Ja, ja ni må tycka att marknaden är skakig nu 2058, men ni minns inte det första decenniet av det här årtusendet. Det här är ingenting jämfört med Den Stora Finanskrisen.
Och sen tänker jag i snirkliga detaljer återberätta alla fasor från Den Stora Härdsmältan. Varje gång jag förtäljer historien kommer den att bli värre, riskerna större och Den Stora Stygga Amerikanska Riksbankschefen Alan Greenspan en mer demonisk karaktär. Hela föreställningen kommer jag sedan avsluta genom att med åldrande stämma poängtera:
– Så, glöm aldrig vad Niccolo Machiavelli skrev: ”slösa aldrig bort möjligheten som en stor kris erbjuder”. Vi som genomlevde Den Stora Finanskrisen, vi förstod detta och ni ungdomar har allt ert välstånd att tacka för de reformer vi genomdrev. Glöm aldrig det!
Sedan tänker jag slumra till där i gungstolen. Nöjd med mig själv.
Frågan är nu bara hur det går med de där reformerna. Jag börjar bli orolig.
I veckan presenterade LO-ekonomerna en ambitiös och välskriven rapport, ”När musiken tystnat – om den globala finanskrisen”, som uttrycker skarp kritik mot regeringen i dessa frågor.
Rapportförfattaren Ola Pettersson skriver att det är ett ”intellektuellt misstag” att tro att det finns förutsättningar för intressegemenskap mellan det offentliga och finansbranschen. Den process som påbörjats i Sverige kännetecknas av bristande probleminsikt och Mats Odells finansmarknadskommitté är ett stort steg åt fel håll.
En nödvändig återreglering av finanssektorn borde i stället drivas aktivt av de folkvalda, inte genom att finansbranschens representanter ägnar sig åt gruppterapi i Mats Odells påhittiga lilla kommitté.
Ola Pettersson pekar ut en reformagenda där bland annat bankernas kapitaltäckningskrav ses över i grunden. Måtten måste bli svårmanipulerade och leda till betydligt större buffertar än idag. Ytterligare koncentration i finanssektorn måste motarbetas och vi måste se till att samtliga institut som kan innebära systemrisker regleras. Dessutom krävs det fulla, riskbaserade premier för insättningsgarantier, stabilitetsfonder och andra stödprogram.
Den politiska utgångspunkten måste vara att självreglering inte kommer att fungera. Finansbranschen har inte något intresse av att begränsa sig själv på det sätt som visat sig nödvändigt. Vilket är fullt begripligt. Men det innebär att våra politiker måste ta sitt ansvar.
Som Einstein uttryckte saken: Man kan inte lösa ett problem med samma synsätt som skapade det.
Det måste regeringen inse.