Utrikesministern fick ingen särbehandling
Det var ett överfall vilket som helst.
Att det var utrikesministern motiverade ingen särbehandling, sa kommenderingschefen Mats Vangstad och reste sig från polisens kaffebord morgonen den 11 september 2003.
I veckan släpps boken ”Kris i ledningen för svensk polis”, skriven av den pensionerade polischefen Eric Rönnegård.
Jag har läst boken och för mig var det inte vilket överfall som helst. Jag stod bredvid utrikesminister Anna Lindh när hon mördades och jag hamnade därmed i polisutredningens själva epicentrum. Det är som huvudvittne jag läser Eric Rönnegårds text.
Och det är först nu, när jag läser boken, som jag förstår att det dröjde femton timmar innan polisen tog överfallet på utrikesministern på större allvar. Då var Anna Lindh redan död. Fram till dess ansåg polisen att dådet inte utgjorde någon fara för rikets säkerhet. Det var ett knivöverfall mot en kvinna på ett varuhus.
Polisledningen gick hem och i stället för att kalla in förstärkning skickades till och med poliser hem. De förbjöds att jobba övertid. Ett överfall mot en kvinna, det krävde ingen särbehandling. Hon hade gått på NK och blivit knivskuren i armen.
Nej, polisen ansåg inte att Anna Lindh behövde någon särskilt skydd trots att hon var den mest exponerade personen i Sverige de här dagarna. Det var slutspurt i EMU-kampanjen. Anna Lindh fanns på varenda affisch, i varenda tidning och tv-sändning.
Anna Lindh sa aldrig nej till livvaktsskydd, fast som hon själv citeras i boken: ”Det verkar enklare för manliga statsråd att få skydd.”
Och även om Eric Rönnegårds politiska hotbild är något yvig var det givetvis så, att Anna Lindh levde med hot av olika slag. Nu mördades hon av en man som hade både svenskt och serbiskt medborgarskap. Vi vet fortfarande inte vilka hans motiv egentligen var.
Nu förstår jag att de hotbilderna mot utrikesministern var mindre intressanta. Polisledningen bestämde sig väldigt fort för att dådet begicks av en psykiskt sjuk person och därmed gick spaningsarbetet över till en jakt på en ensam galning. Till på köpet uppgav poliserna att han var klädd i arméjacka, var de nu fick den ifrån?
Polisen fick in tips och lyckades till sist gripa gärningsmannen tack vare dna och en del tur snarare än skicklighet. Fast det vet vi inte säkert, för justitieminister Thomas Bodström la raskt ner planerna på en utvärdering av polisarbetet. Mördaren var ju gripen. Polisen hade ingenting att lära.
Därmed förblev utrikesminister Anna Lindh en kvinna på ett varuhus. Hon fick minsann ingen särbehandling, inte ens av Thomas Bodström.