Dags att återvända till fallet Nogger Black

Den 13 april 2005 skickade organisationen Centrum mot rasism, CMR, ut ett pressmeddelande som kom att bli starten på en lång och uppskruvad debatt.

”Centrum mot rasism uppmanar till bojkott av GB Glace reklam för att deras nya glass Nogger Black är smaklös med rasistisk anknytning.”

Organisationen frontalkrockade med en enad svensk offentlighet. Politiker och journalister från skilda politiska läger tävlade i att fördöma och förlöjliga uppropet om bojkott. Tobias Billström, då moderat riksdagsledamot i dag migrationsminister, gick så långt som att hävda att respekten för yttrandefriheten var hotad. Debatten om Nogger Black sprakade av ilska och indignation, men också av kreativitet och humor.

Inledningsvis var den vanligaste invändningen att en organisation som CMR borde ägna sig åt ”riktig rasism” och inte glassreklam. Varför engagerade sig så många så starkt i en fråga som man samtidigt beskrev som en bagatell? Enligt etnologerna Oscar Pripp och Magnus Öhlander gick CMR över en gräns när man angrep GB Glaces reklam. Glass är lika med sommar, som är det svenskaste som finns.

”När CMR utmålade en glass som rasistisk angrep den en viktig ingrediens i svenskheten, i den nationella självbilden” skriver de båda etnologerna i ”Fallet Nogger Black”, utgiven av tankesmedjan Agora.

Först nu, drygt tre år efter att CMR skickade ut sitt pressmeddelande, är det möjligt att göra en analys som orkar längre än till om glassens namn var rasistiskt eller ej och huruvida CMR var löjliga eller inte. Genom att gå igenom debatten kring Nogger Black i tidningar och bloggar lyckas Oscar Pripp och Magnus Öhlander säga någonting om Sverige. Om debattklimatet, om självbilden och om svenskarnas syn på vad som är rasism.

Pripp och Öhlander sammanfattar kritiken mot CMR:s upprop om bojkott i några punkter: Eftersom reklamen inte var avsiktligt rasistisk var den heller inte rasistisk. Riktig rasism bygger på en negativ inställning till svarta, att använda sig av stereotyper är inte rasism. Bra antirasism ägnar sig åt diskrimineringen på bostadsmarknaden och i krogköer, inte åt att granska reklam.

Genom att beskriva CMR som en skattefinansierad politiskt korrekt organisation som ville säga åt folk vad de skulle tycka kunde många debattörer, främst på högerkanten, själva framstå som extra folkliga. En inte helt ovanlig åsikt var att CMR genom sitt agerande bidrog till att skapa mer rasism.

Jag höll med i en del av den kritik som riktades mot CMR, ändå blir jag orolig när jag läser ”Fallet Nogger Black”. Det svenska debattklimatet framstår som skrämmande likriktat. Och jag tänker på hur andra försök att vidga definitionen av rasism har bemötts. Minns det förkrossande mottagande som Masoud Kamalis utredning om strukturell diskriminering fick. Det finns uppenbarligen gränser för antirasismen i Sverige.

Följ ämnen i artikeln