Dollarfallet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Finansiellt kaos drabbar Europa.

18 mars 2008. På sju år har dollarns värde sjunkit med fyrtiofem procent. Världens främsta maktsymbol devalveras.

Den närsynte upptäcker lätt bolånekrisen som dollarns symboliske dödgrävare.

Mäktiga finansinstitut tävlade om att plocka till sig delar av av de förmånliga lån som skrevs ut till lågavlönade, som ville skaffa egna hem.

Bland de största spekulanterna i den länge vinstrika men med tiden ytterst riskabla hanteringen fanns Bear Sterns, finansiellt stjärninstitut på Wall Street. För inte så länge sedan stod dess aktievärde i 169 dollar, härom dagen var kursen 2 dollar. Tillgångarna var slut, de likvida medlen förbrukade. J?P Morgan kunde köpa Bear Sterns till vrakpris, dessutom med fetast tänkbara garantier från Fed, den amerikanska centralbanken. Bears svindlande förluster socialiserades; det som fanns kvar av tillgångar lastades in i J?P Morgan.

Den fastighetsbubbla som ersatte it-bubblan har byggt en ofattbart stor pott.

Bolånekrediterna räknas till elva tusen miljarder i USA.

Fed försöker mildra kriseffekterna genom att pumpa ut krediter i banksystemet och med hjälp av sänkt räntenivå. Effekterna blir sannolikt bara marginella; staten och medborgarna kommer att få betala den kris finanskapitalet försatt USA i.

Det finansiella kaoset kan läsas av i Europa, inte bara i form av snara räntehöjningar och börskurser som ramlar ner i källaren. Europeiska företag tvingas också räkna ner värdet av exporten till USA. Den ekonomiska stagnationen förstärks. Risken för ytterligare utlokalisering av bolag växer. Sociala och ekonomiska pris att betala för den amerikanska valutadumpingen.

Kina äter sig in

Dollarkrisen har tydliga asiatiska förbindelser. Kina och Japan håller tillsammans 2?500 miljarder dollar i finansiella värden. Här finns maktpotential, som kan förstärkas av att kinesiska intressen köper sig ännu längre in i amerikanska storbolag.

Det går därmed att läsa dollarkrisen som en berättelse om förestående globala maktskiften. USA:s regeringsrepresentanter måste be sina kinesiska kolleger att revalvera sin valuta, yuan.

USA måste också vända sig till sina allierade i ”arabvärlden” för att ängsligt begära mindre drastiska höjningar av oljepriset. Den rekorddyra oljan pressar upp den amerikanska inflationen.

Pengar till Europa

Dollarns länge självklara ställning som reservvaluta är på väg att undermineras. Redan styr en del av det asiatiska kapitalet mot Europa och euron. Europeiska politiker är inte odelat entusiastiska.

George W Bush tycks ännu hysa den bisarra uppfattningen att marknaden ska lösa finanskrisen. Förhoppningsvis kommer den nye presidenten att förstå att den globala kapitalismen är alldeles för mäktig för att lämnas utanför den internationella politikens och demokratins kontroll.

OS