Stjälp inte över allt ansvar på UD

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-01-14

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vem borde ha haft katastrofansvaret i Stockholm när tsunamins dödsvågor slog in på annandagen och Sverige låg invaggat i julefrid?

Jag har fått många brev och mejl från personer som engagerat och insiktsfullt diskuterat just ansvarsfrågan, folk som varit aktiva inom räddningstjänst, polis, brandförsvar, militär och resebranschen.

Ingen enda av dem anser att UD och utrikesministern, eller statsministern, borde ha haft det centrala operativa ansvaret i denna extraordinära kris.

I onsdags sökte statsministern stjälpa över skulden för att räddningsinsatserna drogs igång så sent på UD-tjänstemän, som inte informerat om faxen från ambassaden i Thailand till ansvariga politiker.

En tidigare forskningsdirektör inom försvaret skriver till mig: Den enda organisation som i fred kan hantera mycket stora olyckor, som handlar om interaktionen mellan en mängd samhällsorgan med komplexa verksamheter och även massmedia, är Försvarsmakten.

En polischef med erfarenhet från bland annat räddningstjänst anser att försvarsministern borde haft ansvaret. Hon har räddningstjänsten, krisberedskapsmyndigheten och psykförsvaret, plus försvaret, under sin ledning och skulle ha kunnat utlösa den organisation som krävdes – om hon inte haft vinterkräksjukan, skriver han.

Någon pekar på att justitieministern har ett stort politiskt ansvar eftersom han ansvarar för polisen. Enligt räddningstjänstlagen är det polisen som har ansvar för att söka försvunna personer, för att skadade och döda blir identifierade och anhöriga underrättade.

Så kan man fortsätta reflektera över vem som har och bör ha ansvar när en stor katastrof drabbar oss. En sak är dock odiskutabel. Regeringen har grundlagsfäst skyldighet att leda landet i fred, krig och – kris.

–?Vi fick inte rätt information första dagen, säger nu statsministern. Om det förhåller sig så att informationen stannade på halva vägen, visar det bara att den organisation för krisberedskap som finns i regeringskansliet, och som statsministern fortsätter att försvara, är felorganiserad och bemannad utan rätt kompetens. Det är uppenbart att det behövs en effektivare beredskapsorganisation för bättre information och operativ ledning.

Utan alla andra jämförelser, så minns jag första gången jag ställdes inför ett professionellt ansvarstagande jag inte riktigt hade förutsättningar att klara.

Jag jobbade som volontär på Norrköpings Tidningar och hade inte praktiserat många veckor när en större brand bröt ut i ett höghus. Jag och en ordinarie ryckte ut. Jag skulle skildra branden, de drabbade, katastrofen.

Jag tyckte det var svårt att tränga mig på uppskakade, gråtande människor, några med halvklädda barn på armen, där de stod på gatan och såg sina hem brinna upp.

Det blev inte så många och långa intervjuer.

”Vad är det här? Har du inte varit där? Har du inte pratat med folk? Det här är ju ingen katastrofskildring”, röt den väldige redaktionschefen och stirrade på mitt magra manus.

Han älskade dramatik, sådant som gick att göra extrasidor på. Då tog han befälet. Cigaretten hängde i mungipan och askan föll ogenerat ner på kavajslaget. Han slet sin röda hårman och gav order som en general.

– Jag gjorde mitt bästa, så gott jag kunde, pep jag till försvar.

”Det räcker inte”, röt den väldige och drämde näven i manuset. ”Skriv om!”

Regeringen gjorde så gott den kunde. Det räckte inte.

Lena Askling

Följ ämnen i artikeln