Politikens vår liknar mer den vår de svaga kallar höst
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-04-06
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det våras varken för Sverige eller politiken. Tussilagona tvingades retirera och min vinterdepression gjorde comeback när våren gömdes i snö. Också vårbudgeten kom med isvindar. Rättvisepolitiken tog time-out. Vi fick sänkt sjukersättning i stället för höjd och väljarna vittnar om svek. Maktkampen inom moderaterna nådde fryspunkten och Bo Lundgren tvingades avgå.
I det stora regeringspartiet verkar också det mesta gå fel. Det pågår revolt i Stockholms arbetarekommun mot valfusk, mygelkultur och ordföranden Bosse Ringholm. I Gnosjö leds ett företagsuppror mot regeringen för att den lastar över nya sjuklönemiljarder på företagen, och facken är lika missnöjda. LO vägrar böja sig i EMU-frågan. Lågkonjunkturen står och stampar, Irakkriget drar ut på tiden, osäkerheten har slagit klorna i oss. Våren liknar mest den vår de svaga kallar höst.
En ljusglimt hittar jag. Bönderna. Detta av vårar, väder och växlande villkor härdade släkte tror på sig själva och framtiden. Till skillnad mot vanliga företagare trotsar de lågkonjunkturen och investerar. Nybyggandet står sig och maskininvesteringarna har slagit rekord. Dessutom trivs 95 procent med sitt jobb och hälften av landets bönder rekommenderar sina barn att följa i fädernas fotspår. Allt detta avslöjas i Lantbruksbarometern, den årliga Sifoundersökningen om tillståndet i jordbruket.
Löntagare och vanliga företagare skulle behöva lite mer
av böndernas sisu. Vad är väl en måttlig lågkonjunktur mot att ständigt kämpa mot en överlägsen vädergud? Vi
borde lära av bönderna att
efter vinter kommer en vår
och att man alltid måste så också när skörden slagit fel.
Finansminister Ringholm verkar bra på att blanda bark i brödet men han borde prya hos en modernare lantbrukare än bonden Paavo (han med barken i Fänrik Ståls sägner).
Sverige styrs som en slänggunga av konjunkturvindarna och politiken tycks smittad av kvartalskapitalism. Väljarkapitalet är flyktigt och svaga minoritetsregeringar gör politiken kortsiktig. Den präglas av orealistiska vallöften, korttänkta lösningar, snabba kast och opinionsstyrning i stället för av långsiktiga beslut och fasta spelregler.
Om och när vi går med i EMU förändras politikens villkor men inte ett enda parti har så vitt jag sett presenterat en strategi eller handlingsplan för hur finanspolitiken då ska hanteras. Då kan till exempel den nuvarande konstruktionen av budgettaket inte behållas. Den bakbinder finanspolitiken och förstärker varje lågkonjunktur.
Åldersexplosionen kräver en ny politik, antingen högre
tillväxt eller skattehöjningar motsvarande 10 kronor i
kommunalskatt om 10 år.
Hur ska det lösas?
ECB:s prisstabilitetsmål om en inflation på två procent håller inte när nya medlemsländer som Polen och Ungern kommer med. De länderna har en enorm produktivitetstillväxt och mycket högre löneökningar än EU:s 3–4 procent. ECB:s inflationsmål måste höjas, annars sprängs det. Vem har funderat på det annat än ett fåtal ekonomer?
För långsiktighet och uthållighet lik böndernas, krävs starkare regeringar. Sverige styrs med få undantag av minoritetsregeringar. Samarbete och koalitioner över blockgränsen tillhör undantagen. Väljarna lönar samarbete både inom och mellan blocken dåligt, det är en gammal sanning.
På ett seminarium på förre statsministern Thorbjörn Fälldins 75-årsdag i april 2001 sa förre statsministern Ingvar Carlsson:
– Vi har goda tider nu. Då är det lätt att styra landet men tro mig – det varar aldrig länge. Den kris för demokratin som vi ser är en följd av att det politiska systemet inte kan ta det ansvar som kriser kräver. Antingen måste partierna i framtiden lära sig samverka i svåra tider eller också måste vi ändra författningen.
I sin första krisbudget höll samarbetspartierna s, v, mp ihop. Till nästa vore det säkrare att ändra författningen.