Burmas militärjunta drivs av sin rädsla
Kafka hade inte kunnat skriva fram en bättre story. Efter sex år husarrest hoppades en hel värld att Aung San Suu Kyis fångenskap var över. Om ett år ska det hållas val i Burma och den 27 maj skulle generalerna i Burmas militärjunta avgöra om hon skulle få lämna sitt hem på University Avenue.
Juntan har riggat valsystemet för att helt säkert kunna behålla makten, men med Suu Kyi i frihet hade oddsen ändrats radikalt. Hon är fortfarande en stark symbol för frihetskampen, en enande kraft som alla etniska grupper i landet kan samlas bakom.
Just då bestämmer sig en amerikansk idiot för att simma två kilometer och nattetid ta sig in i Aung San Suu Kyis hus. Själv riskerar han inte mycket. I sämsta fall blir han sittande en tid i arresten, för att sedan utvisas till USA. För Suu Kyi betyder det att hon nu åtalas för att ha hyst en utlänning i sitt hem utan myndigheternas godkännande. Kafka, som sagt.
Förra gången det hölls val i Burma var 1990. Den gången trodde juntan verkligen att de skulle vinna. De kontrollerade massmedierna. Aung San Suu Kyi hade redan året före, i mars 1989, satts i husarrest. Hon var för populär för juntans smak. Redan vid sitt första politiska möte, på hösten 1988, hade en kvarts miljon människor kommit för att lyssna på henne.
Trots juntans ansträngningar vann Aung San Suu Kyis parti NLD 80 procent av platserna i parlamentet. Men juntan vägrade erkänna resultatet och behöll makten.
Sedan dess har de planerat noga. De har stärkt sin militära makt (över 400 000 man under vapen) och systematiskt tryckt ned alla försök till politiska protester. Munkarnas demonstrationer på hösten 2007 krossades på några dagar. Suu Kyi har hållits kvar i husarrest större delen av de senaste 20 åren och bara under de senaste månaderna har flera demokratiaktivister dömts till långa fängelsestraff. Min Ko Naing, en av hjältarna från upproret på 1980-talet, fick 65 års fängelse. Allt för att valet 2010 inte ska rinna juntan ur händerna.
En av de saker som fascinerar mig med Burma är att demokratrörelsen fortfarande talar om dialog. När jag senast besökte Burma träffade jag en av de mest kända aktivisterna. Han beskrev en militärjunta som drivs av skräck. De vet att alla diktaturer faller, frågan är bara hur. Kan generalerna dra sig tillbaka i lugn och ro eller ska folket hänga upp dem i närmsta lyktstolpe?
Ändå vill aktivisterna samtala med sina bödlar. De kan till och med acceptera en övergångslösning där militären sakta lämnar ifrån sig makten. Men juntan lyssnar inte.
Nu behöver demokratirörelsen omvärldens massiva stöd. FN måste skicka sitt särskilda sändebud till landet. EU och Sverige måste uttala skarp kritik mot juntans hantering av Aung San Suu Kyi och demokratirörelsen. Juntan hoppas att valet nästa år ska ge dem ett internationellt erkännande. Den scharaden får inte på några villkor accpeteras av omvärlden. Den har hittills haft svårt att påverka generalerna. Det kan inte vara en ursäkt för att inte försöka.