Rockmusiken kan högern aldrig ta
Snart är det bara två veckor kvar till Donald Trump svärs in som USA:s 45:e president. Vi kan vänta oss en storslagen föreställning med massor av effekter och för mycket av allt.
Det är ju så Trump blivit vald.
Frågan är dock vem som ska spela. Inte Elton John, Céline Dion eller countrystjärnan Garth Brooks i alla fall. De ska alla finnas på listan över artister som sagt nej till prestigeuppdraget.
Och definitivt inte Bruce Springsteen som för åtta år sedan firade Barack Obamas installation vid Lincolnmonumentet.
Lite överraskande
På ett sätt skulle det faktiskt kunna vara lite överraskande. Knappast någon annan artist har gjort mer för att speglat det USA som - i alla fall enligt efterkloka experter - valde Donald Trump till president. Ett USA av stängda stålverk, besvikna veteraner och deprimerande husvagnsparker.
Jag hade anledning att fundera över det där när ABF i höstas bjöd in till ett panelsamtal om Springsteens nya självbiografi, rock´n´roll, klassamhället och politik.
Här kan det kanske vara på sin plats att säga något om hur jag hittade till Bruce Springsteens musik. Historien går tillbaka till 1981 när The E Street Band skulle göra sin andra stockholmsspelning på Johanneshov.
Själv hade jag inga biljetter, mitt fokus låg snarare på minnesceremonin efter dödsskotten i Ådalen 50 år tidigare. Där spelade den tidens svenska musikelit. Några klasskamrater från gymnasiet i Karlskoga, händelsevis medlemmar i den lokala avdelningen av MUF, hade dock varit USA och snappat upp att det var rockens framtid som besökte Sverige. De hade förstås köpt biljetter.
Kanske är det en orsak till jag alltid har haft svårt att begripa den där klicken av yrkessocialdemokrater som velat skriva in Springsteen i socialdemokratin. Det är att reducera ett stort konstnärskap, och det är i sanningens namn också att reducera ett stort parti.
Blev nyfiken
Hur som helst blev jag nyfiken, och fick en kamrat med en imponerande skivsamling att spela in några kassetter. På den vägen är det.
Inbjudan från ABF tvingade mig hur som helst att skynda igenom Springsteens bok - jag fick Fredrik Virtanens exemplar - och att åter lyssna lite mer intensivt på delar av de senaste 45 årens låtskatt. Det handlar förstås om politik, men kanske ännu mer om den riktigt stora livsfrågan, hur blir man vuxen - alltså inte bara äldre - utan att förlora den där magiska, förgörande, förlösande kraften som är rock´n´roll?
Och så handlar det ju om USA, och om människorna i USA. Från de vilsna ungdomarna på strandpromenaden i Asbury Park, via de unga och i all hast gifta paret och den desperate krigsveteranen till arbetslösa stålverksarbetare och deras glödande vrede eller uppgivenheten hos en ensam mor i Pittsburgh.
Här finns sånger om papperslösa jordbruksarbetares desperata kamp för att överleva, och om raseriet över den överhet som tog sig igenom finanskrisen utan så mycket som en skråma på kritstrecken.
Betydelsen av allt det där inte ska förenklas, men Springsteen själv har ju dragit politiska slutsatser av sina berättelser. Och det handlar inte bara om att alla i den miljö han växte upp i var demokrater.
Beskrivningar av samhällets orättvisor har dessutom i sig själva lett fram till krav på en radikalare politik, mänskliga rättigheter, tolerans och sådana saker.
Nu går plötsligt samhällsdebatten i precis motsatt riktning. Fattigdomen, orättvisorna och eliternas arrogans har blivit reaktionärernas viktigaste argument, här hemma och i USA.
Vreden mot bankdirektörerna vänds mot de politiker som skulle kunna sätta en gräns för deras framfart. Ilskan över fabriksnedläggningen riktas mot arbetare i ett annat land, inte mot spekulerande aktiefonder eller vildsvinsjagande direktörer.
Och när allt annat är prövat har högern och populismen alltid invandrarna, flyktingarna och muslimerna att skylla på.
Fast rockmusiken har de alltså fortfarande inte erövrat.
En dag måste förstås idén om ett hoppfullt, inkluderande samhälle med stort hjärta få sin revansch, om jag får låna Hillary Clintons formulering.
Till dess har vi i alla fall en sak att glädjas åt. Trump får bli president utan Springsteens The Rising eller Woddy Guthries This land is your land.
Och det är faktiskt rätt åt honom.
