S måste släppa Borgkomplexet

LITEN SKILLNAD Magdalena Andersson (S) och Anders Borg (M) står för samma katastrofala åtstramningspolitik.

6 maj 2013

Ekonomi

Det finns i stort sett bara tre politiker som håller fast vid den katastrofala ­åtstramningspolitik som nu sliter isär Europa. Det är Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Sveriges­ finansminister Anders Borg och Socialdemokraternas Magdalena Andersson.

Tala om att vara i otakt med tiden.

I förra veckan fick Frankrike och Spanien mer tid på sig för att klara sina budgetmål. En välkommen, men otillräcklig lättnad för hårt pressade länder. Och ett tydligt tecken på att till och med Bryssel börjar få nog.

”Marknaden” verkar göra samma analys. När Italiens nye premiärminister Enrico Letta höll tal nyligen markerade han hårt mot åtstramningarna. Resultatet: ­räntorna på italienska statspapper sjönk.

Att säga att högerns politik har slagit fel är inte vänsterpropaganda, det är i dag centrum av debatten. IMF läxar upp Storbritannien för att föra en destruktiv politik. EU-kommissionens ­ordförande, högermannen Barroso, sade för ett par veckor sedan att politiken nått vägs ände.

Och den studie av Harvard­ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff som åtstramnings­apostlarna älskat att citera byggde på ett räknefel.

Det var helt enkelt inte en bra idé att stora delar av ­Europa, samtidigt, skulle dra ner kraftigt på sina ­offentliga utgifter. Det ledde bara till större skulder, ­högre arbetslöshet, och ­utdragen lågkonjuktur.

Det är nu nästan bara i Sverige – och bland den ­tyska högern – man fort­farande förklarar krisen med lata greker.

För ett par veckor sedan var jag på en konferens för europeiska socialdemo­krater i Köpenhamn. En av panelerna hade temat ”Efter åtstramningspolitiken – vad kommer då?” Magdalena Andersson fick ordet.

”Efter åtstramningarna? Då kommer mer åtstramningar”, var hennes iskalla budskap. Ordning och reda som politisk primat. Budget­balans som självändamål.

Socialdemokraterna tror att det signalerar ansvar att vara budgethök i alla lägen. I diskussionen om krisen i Europa. I den svenska ­debatten.

Jag tror att det är en fel­aktig analys.

Grundfrågan i valet 2014 är denna: är politik över ­huvud taget möjligt?

Svarar svenska folket ja på den frågan blir Stefan Löfven statsminister. Säger de nej kommer Anders Borg att regera vidare.

Socialdemokraterna har en smartare budget, bättre förslag för skolan och mot arbetslösheten.

Men skillnaderna är så förtvivlat små. Är det någon som tror att tre miljarder kronor räcker för att lösa problemen i skolan? Gör väljarna det?

I går kväll var det partiledar­debatt i SVT. I den viktigaste frågan, jobben, handlade diskussionen nästan bara om en ­enda sak: den sänkta arbets­givaravgiften för unga.

Stefan Löfven hade rätt i sak, men ingen kan väl tro att det förslaget räcker för att nå Socialdemokraternas mål om EU:s lägsta arbetslöshet?

Stefan Löfven väljer att ligga lågt. Han vill inte gå till val på sin egen politik. Tanken är väl att den ska ­genomföras sen, om han blir statsminister. Men innan dess vill han inte skrämmas med ideologi.

Överskottsmålet ligger fast. Det finns inga pengar till någonting. Efter åtstramning kommer åtstramning.

I Europa håller pendeln på att svänga. Till och med ­högern anpassar sig till det nya läget.

Det kan hända i Sverige också. Vad gör S om Anders Borg lägger en budget i höst där han satsar stort på jobben och skolan?

Går till val på bibehållet överskottsmål och högre avbetalningstakt på statsskulden?

Det känns som en ­dålig strategi.

Bättre då att S gör det rätta: släpper sitt Borgkomplex och går till val på den politik man faktiskt vill genomföra.

Följ ämnen i artikeln