Tror ni verkligen det räcker med en örfil?
Det sveper en örfil genom den danska och svenska samhällsdebatten. Danmark, i synnerhet Köpenhamn, har brunnit de senaste dygnen. Nu ska de unga ligisterna lära sig att veta hut.
Anders Fogh Rasmussen, den danska statsministern, säger att bränderna inte är samhällets ansvar: ”Vi måste slå fast att det är de ungas ansvar?–?och det är deras föräldrars ansvar.”
Mehmet Necef, kultursociolog vid Syddansk universitet, kallar det ”struntprat” att de unga diskrimineras: ”Just nu är ekonomin bra, och de unga får massor av chanser, som de måste ta själva.”
Högerpopulistiska Dansk folkeparti föreslår att föräldrar till ungdomar under 18 år ska tvingas betala skadorna deras barn orsakar.
Den svenska högern hejar på. Dagens Nyheter finner förklaringen till bränderna i moraliskt förfall: ”Förr var eleverna rädda för läraren, nu har det blivit tvärtom.”
Tidningen låter påskina att det är bortskämda rikemansbarn som tuttar på i Danmark: ”Materiellt överflöd och existentiell vilsenhet är också en komplicerad kombination.”
I andra spalter kan man läsa att ”moderna intellektuella” som försöker förstå bränderna ”lider av ett slags utvecklingsstörning.”
Debatten kunde inte bli lägre. Några unga tuttar på. Några vuxna skriker: ”Släck för helvete, ungdjävlar!”
Tror ni verkligen att det löser några problem?
Bränderna i Köpenhamn, stenkastningen mot brandkåren, kan aldrig ursäktas eller accepteras. Man får inte vandalisera och utsätta andra människor för fara.
Det får inte hindra oss att se mekanismerna bakom bränderna. Danmark har de senaste åren präglats av strukturell rasism, marginalisering och diskriminering. Nu senast har Köpenhamn delats upp i sex ”visiteringszoner”. Där får polisen kroppsvisitera vem som helst, utan brottsmisstanke, i jakt på vapen.
Många invandrarungdomar vittnar om rasistiska tillmälen och brutalitet från polisen. De känner sig förnedrade och trakasserade. De tvingas bokstavligen att dra ner byxorna.
I helgen misshandlades en äldre palestinsk man när han försökte parkera en bil i den gamla arbetarstadsdelen Nørrebro. Ilskan spreds snabbt bland ungdomarna.
Att i det läget bara örfila protesterna blir ännu en provokation. Moralpoliser som talar om för marginaliserade ungdomar att de lever i ”överflöd” och ”har fått alla chanser” gör situationen ännu värre. Att skylla på föräldrarna hjälper inte heller. En av fattigdomens och diskrimineringens konsekvenser är att föräldrar inte orkar ta det ansvar som man skulle önska.
För snart ett år sedan revs Ungdomshuset på Nørrebro. Jag åkte dit för att rapportera om våldsamma kravaller. Jag mötte fredliga protester. Såg en färgglad demonstration med runt 2000 deltagare.
”Vi har inte varit med i några våldsamma protester, bara fredliga”, sa tonåringarna Gabbi och Frida som jag mötte vid avspärrningarna framför Ungdomshuset. De vakade och grät som över en döende, kär vän.
Om samhället inte demoniserar de unga, kommer de unga inte att demonisera samhället.