Vilka är vi att döma grekerna?
Plötsligt har alla en åsikt: Skyll er själva
Det är förstås trevligt när folk engagerar sig och särskilt i ekonomiska frågor. För det är inte så ofta det händer. Få svenskar hade en tydlig åsikt om Lehman Brothers-kraschen hösten 2008. Förutom att det var läskigt.
Annat är det med Grekland.
Här har alla har en åsikt.
Det är inte så komplicerat. De har levt över sina tillgångar å det grövsta, säger programledaren Martin Timell som av någon obegriplig anledning får frågan av Aftonbladet om hur han ser på eurokrisen.
En majoritet tycker som jag, hävdade Leif GW Persson efter att ha skrivit en krönika med samma andemening. Hur svårt kan det vara, Grekland behöver bara skärpa sig.
Och kanske är de svenska kändisarnas tvärsäkerhet Angela Merkels fel.
Det var den tyska kanslern som 2008 höll ett tal i Stuttgart om att de amerikanska banker, som då föll som käglor, borde ha konsulterat en hemmafru från Schwaben. Här, i sydvästra Tyskland, visste man nämligen hur man hanterade pengar, sa Merkel. Man handlar sparsamt, köper inte på kredit, gör brödknödel av den dagsgamla limpan och lägger en tredjedel av ett hus värde i handpenning innan man ens kommer på tanken att ta ett lån.
De schwabiska hemmafruarna har sedan detta tal åkallats gång på gång
i tysk politik.
Särskilt gällande eurokrisen.
Om bara Grekland hade varit mer som dessa sparsamma sydvästtyska kvinnor, suckar tyska politiker.
Nu är förstås ett lands ekonomi och ett hushålls inte riktigt jämförbart. De flesta av oss har exempelvis inte en pengapress i garaget. Det brukar emellertid nationalstater ha. Den konservativa regeringen i Storbritannien är mycket stolt över sin tuffa nedskärningspolitik men den brittiska centralbanken har samtidigt skapat 375 miljarder pund ur tomma luften. Vanliga hushåll brukar inte kunna lösa sina ekonomiska problem på samma sätt.
Detta spelar hursomhelst egentligen ingen större roll. Idén om att ett lands ekonomi är jämförbar med ett hushålls är en oerhört kraftfull metafor. Som sådan är den betydelsefull. Den får sin känslomässiga laddning ur att skuld är ett så moraliskt viktigt koncept. Göran Persson begrep detta mycket väl när han på 1990-talet dundrade om att den som är satt i skuld är inte fri. Proportionerna var alltid bibliska, precis som retoriken.
Och det var ingen slump.
Svenska är ett av de språk, tyska är ett annat, där skuld och synd kan användas som synonymer. Vi vänder oss mot himlen och ber Gud att förlåta oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.
I sin bok Debt: The First 5000 Years beskriver antropologen David Graeber hur kampen mellan rika och fattiga genom historien ofta har tagit form av just konflikter mellan skuldsatta och långivare. Man invaderar ett land och informerar lokalbefolkningen om att de nu är skyldiga att betala tillbaka vad det kostade att invadera dem.
Plus ränta.
Historikern Moses Finley menar att nästan alla radikala bondeuppror hade ett enda politiskt program: skriv av skulderna och omfördela marken. Traditionen att skriva av alla skulder vart femtionde år praktiserades av många härskare och det finns stöd för den i bibeln.
Skuldavskrivningar har dessutom varit viktiga i många historiska skeenden. Ett av de mer kända exemplen är förstås hur de allierade efter andra världskriget skrev av 93 procent av de skulder som Tyskland dragit på sig under Adolf Hitler. Man förlängde dessutom återbetalningstiden för resten av skulden med nästan femtio år. Därmed förvandlades en skuldbörda på 675 procent av BNP till en på 12 procent. Tyskland hade plötsligt lägre skulder än vad Storbritannien och Frankrike hade, något som många britter fortfarande ser på med oblida ögon. Här vann vi kriget, och vad fick vi för det?
Trots att det hela utan tvekan bidrog till att skapa det fredliga och moderna Tyskland vi i dag känner.
Skuld är dock moraliskt känsligt. Och som nästan alla moraliskt känsliga ting är vårt förhållande till det fullt med dubbelmoral.
Svenska kändisar uttryckte exempelvis ingen större moralisk indignation över alla de miljarder som kastades efter bankerna under finanskrisen 2008. Av någon anledning tycker vi att det är mycket värre med räddningspaket till greker än till banker.
Vi glömmer dessutom hela tiden bort att vi själva är ett av Europas mest skuldsatta folk. Våra offentliga finanser är starka men svenskar som privatpersoner är knappast schwabiska hemmafruar. Hur många av oss svenskar lägger minst en tredjedel
i handpenning när vi köper en bostad?
Nej, just det.
Vi tar inte heller hänsyn till att det faktiskt finns ett eget ansvar i att låna ut pengar. Om jag lånar ut 5 000 kronor till någon jag precis har träffat på bussen kommer de flesta tycka att jag är rätt korkad. De kommer knappast moralisera över att denna person inte betalar tillbaka.
Varför applicerar vi åtminstone inte delvis denna logik på eurokrisen? Var det egentligen så schysst att kasta miljarder i billiga lån efter Grekland? Har inte det europeiska banksystemet ett eget ansvar?
Nej, i stället håller vi fast vid att hela eurokrisen är en barnsligt enkel historia.
Det är säkert en mycket mer betryggande tanke. Ingen vill behöva stirra ner i det globala finansiella systemets olidliga obegriplighet.
Nej, dags att fråga Måns Zelmerlöw vad han tycker om Grekland i stället.