Sluta moralisera över rasismprotesterna
Istället för att glädjas dömer liberala debattörer ut manifestationerna som intoleranta.
Efter valet 2010 hände något i svensk debatt. Innan dess fördömdes högerextremister och rasister. Politiskt våld ansågs självklart inte vara acceptabelt - vem som än utövade det.
Men efter valet kom Sverigedemokraterna in i riksdagen, fick platser i riksdagens alla utskott, fick vara med i statliga utredningar. Riksdagens opolitiska tjänstemän behandlande dem som vilket parti som helst.
Samma sak med public service-bolagen, SVT och Sveriges Radio. Sverigedemokraterna har haft en självklar plats i partiledardebatter och partiledarutfrågningar sedan de blev ett riksdagsparti.
Sveriges kommunistiska parti, som efter många turer blev dagens Vänsterparti, behandlades betydligt mer njuggt. Det tog decennier innan de behandlas lika bra som Sverigedemokraterna.
Kålsuparteorem
Men att Sverigedemokraterna bör behandlas efter tydliga och transparenta regler i olika offentliga sammanhang har fått märkliga effekter.
Svensk politisk debatt har drabbats av någon sorts politiskt kålsuparteorem. Om rasistiska högerextremister döms ut måste vänsterextrema antirasister anses vara lika goda kålsupare. Den som inte gör det anses legitimera de brottsliga handlingar som vissa vänsterextremer uppenbart har begått.
När konfliktnivån ökar är det ännu viktigare att polisen gör rätt prioriteringar. Polisens felbedömning under den första antirasistdemonstrationen i Kärrtorp bidrog till att våldet eskalerade. Brott med politiska förtecken måste klaras upp snabbt och hanteras rättssäkert. Det är viktigt för både polisens och rättsväsendets legitimitet.
Debattörer på höga hästar
Det som är minst lika problematiskt är debatten som nu brutit ut om de antirastiska manifestationerna. Vissa liberala debattörer har satt sig på höga hästar och uttalat sin dom över dessa.
Debattörerna anser sig självklart vara antirasister men tycker att just deras sätt att uttrycka sig på i debatten är det enda rätta.
I debatten med Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti ska sakliga och förnuftiga argument användas, enligt liberalerna. Vi ska vara toleranta också mot rasisterna. Här ska det minsann inte rivas sönder några valsedlar eller klottras på några reklamtavlor med SD-kampanjer.
Men alla svenskar har inte en egen ledarsida att göra sig hörd ifrån. Alla är inte fullfjädrade debattörer eller skribenter med tillgång till offentligheten, men vill ändå markera vad de tycker om rasistiska partier.
Antirasism på "fel" sätt
Det står förstås dessa debattörer fritt att moralisera över att människor uttrycker sin antirasism på "fel" sätt. Att det inte är alldeles enkelt för högstadieelever att debattera med slipade SD-politiker som jobbat med politik på heltid i många år verkar inte ha slagit dem.
Debatter handlar inte bara om att ha rätt. Det handlar minst lika mycket om att vara en tekniskt skicklig debattör. Det vet alla de politiker som stundtals har haft svårigheter med att möta Jimmie Åkesson och hans kompisar i politiska debatter. Och dessa politiker har ändå enormt mycket bättre förutsättningar att ta debatten än skolelever och anställda.
Att det finns ett brett politiskt engagemang mot rasism är oerhört viktigt. Att många människor väljer att protestera mot främlingsfientlighet är tvärtom något att vara stolt över. Att Sverige har ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag kan inte betyda att det bara är proffsdebattörer som får komma till tals.
Det är rasismen som är det verkliga problemet i Sverige - inte de antirasistiska protesterna.