Det går inte att bomba fram fred i Mellanöstern
Sverige skulle behöva en retorisk vapenvila
OSLO Det känns som ödets ironi. Men Nobels Fredssenter är stängt för underhåll. Kring den gula byggnaden med Alfred Nobels medaljong i guld står byggnadsställningar och dörrarna täcks av plast.
Freden är på reparation.
Fredspriset är världens mest prestigefyllda utmärkelse. Det delas ut i Oslo av den norska Nobelkommittén.
På Nobels Fredssenter håller man minnet levande. När man öppnar igen i december handlar en ny utställning om Narges Mohammadi, årets pristagare, och kvinnorna som kämpar mot förtrycket i Iran.
I år är det precis 30 år sedan Osloavtalet skrevs under. Det blev inledningen på ett nytt kapitel mellan Israel och palestinierna. Så var det i varje fall tänkt. Nobelpriset året efter gick till Yitzhak Rabin och Shimon Peres från Israel och Yassir Arafat, ledare för PLO.
Grundprincipen från Oslo var enkel. Man skulle byta land mot fred. Palestinierna skulle få gradvis ökad självständighet och Israel säkerhet. De två parterna erkände varandra och man lade fast den ”fredsprocess” som sedan dess dödförklarats otaliga gånger.
I fjärran hägrade målet om två stater – sida vid sida – med säkra och erkända gränser. Idag låter det som en ren utopi. Men finns det egentligen någon annan väg?
Osloavtalet accepterades inte av ytterkanterna på någon sida. Yitzhak Rabin mördades av en judisk högerextremist. Palestinska terrorister genomförde en rad självmordsattacker mot civila israeler och terrorgruppen Hamas vägrade acceptera Oslo. Deras mål var, och är, att förinta Israel.
Några år efter Nobelceremonin låg allt i spillror.
Själv har jag besökt Gaza flera gånger, senast 2014 inte långt efter det som kallas ”Gazakriget 2014”.
Jag och Aftonbladets nuvarande kulturchef Karin Pettersson besökte bland annat en skola inte långt från gränsen till Israel. Rutorna var borta och barnen satt i ytterkläder. Det var november. Dörren var full av skotthål och någon hade kastat in en handgranat i klassrummet, överallt fanns spår av splitter.
Men barnen var jätteglada, skrattade och log. De ville visa oss teckningar och böcker. Jag minns att ryggsäckar från My Little Pony var mycket populära.
Kontrasten, i det lilla, blev så surrealistisk.
Det är snart tio år sedan. Kanske lever barnen fortfarande. Jag vet inte.
Gazakriget 2014 hade börjat efter kidnappningen och morden på tre ungdomar från en bosättning. Det var ett av hittills fem krig sedan Israel drog sig tillbaka från Gazaremsan 2005. Efteråt var drygt 70 israeler och över 2000 palestinier döda.
Ingenting går att jämföra med dagens läge. Hamas terrorattack 7 oktober var helt unik i sin omfattning med omkring 1300 döda israeler och minst 200 kidnappade. De flesta hålls fortfarande som gisslan eller är döda.
Israels svar är att de helt tänker förstöra Hamas organisation och militära förmåga. Men det är lättare sagt än gjort. Istället hamnar civila, kvinnor och barn ofta i skottlinjen.
– Vi måste förstå att Hamas är en ideologi som har skapat en organisation. Vi kan inte besegra en ideologi med användning av militär makt, säger Ami Ayalon, tidigare chef för Israels underrättelsetjänst Shin Bet, till Sveriges radio.
– Det enda sättet att besegra en ideologi är att presentera en annan ideologi. Om du inte skapar ett bättre liv för palestinierna, så kommer Hamas att få makt igen, och igen, och igen, säger Ami Ayalon.
I skrivande stund räknar nyhetsbyrån AP med nästan 9000 döda i Gaza och över 20 000 skadade. Finns det då någon möjlighet till fred?
Hamas påminner i sin ideologi och metoder om terrorsekten IS. Skulle vi ha förhandlat med IS? Även Sverige ingick i den koalition vars mål var att helt utradera terrorsekten, något som lyckades relativt väl.
Samtidigt är den politiska situationen inte jämförbar. Det bor över två miljoner människor i Gaza. Jag vet inte om de barn jag träffade 2014 lever och vad de i så fall gör, men jag vet att nya generationer kommer att växa upp. Och att våld föder våld.
Strax bredvid Nobels Fredssenter ligger Norges Nationalmuseum, nordens bästa och mest nyskapande. Dess kändaste konstverk är Edvard Munchs första version av Skriet från 1893.
Skriet är en av världens mest kända tavlor och har till och med en egen emoji. Kanske är det istället hit vi borde gå istället? In i hopplösheten.
Ibland känns det så.
Gaza har upplevt fem krig på drygt 15 år. Med denna takt är det tre år till nästa. Kanske fem-sex, om Israel lyckas bra med att förstöra Hamas tunnlar och militära förmåga. Men knappast så mycket mer. Är det en hållbar lösning?
Eller vad menar de som säger att mer krig är svaret? Sveriges regering avstod när frågan om eld upphör var uppe i FN. Högern bara skriker rakt ut så fort vapenvila kommer på tal. Svensk debatt har nog aldrig varit dummare.
Jag tror personligen det ligger mycket i vad Ami Ayalon säger. Idéer kan inte bombas bort. Om man inte gör något åt den situation som idéerna föds ur så kommer de tillbaka igen, och igen, och igen.
Yitzhak Rabin, Shimon Peres och Yassir Arafat fick Nobels fredspris för att de vågade utmana den logiken, det eviga våldets och lidandets logik.
Var finns de ledarna idag? Och var finns den västvärld som trycker på för ett fredlig lösning? Som ser alla människor, barnen, de civila, offren? Var finns de som vågar tro att fred är möjlig, trots allt? Som inte nöjer sig med Edvard Munch.
Diplomati – inte raketer, flygbombningar och drönare – är det enda som kan ge Israel och Palestina säkerhet. Den låter naivt att säga när krigets logik och dess propagandister har tagit över scenen. Men det är sanningen.
I dag är det nästan precis en månad sedan Hamas terrordåd.
Ovanför ingången till Nobels Fredssenter står ordet ”HÅP”, hopp på norska. Med stora vänliga bokstäver. Än så länge är dörren nedanför låst. Men snart behöver den öppnas igen.