Förstatligande blev kod för privatisering
Det är säkert tur att de flesta radikala paroller om för statliganden förblev just paroller
Den som har skaffat sig några årtiondens erfarenhet av den politiska debatten kan ibland inte undgå att känna sig lite förundrad. Ta bara frågan om förstatligande.
Det är inte så länge sedan kravet på statligt ägande och statlig kontroll signalerade den yttersta radikalism. Privata spekulanter och storföretags egenintressen ska inte få stå i vägen för förnuftet eller demokratins räckvidd, resonerade många för tre eller fyra årtionden sedan.
Den riktiga vänstern krävde omedelbart förstatligande av de tvåhundra största företagen, och socialdemokratin deklarerade att samhället skulle ”omdanas” så att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”.
Politiker som Torbjörn Fälldin och Gösta Bohman pratade förstås om Östtyskland och taggtråd, även om det statliga ägandet verkligen inte minskade när de satt i regeringen.
Det är säkert tur att de flesta radikala paroller om förstatliganden förblev just paroller. Sverige hade inte varit ett bättre land om de förverkligats, men frågan om ekonomins demokratiska underskott har knappast blivit mindre i dagens hyperkapitalistiska spekulationsekonomi.
I den politiska retoriken har dock förstatligande på något märkligt sätt förvandlats till ett slagord för mindre borgerliga partier på gränsen till utplåning.
Men då handlar det förstås inte om storföretagen, bankerna eller våra nationella råvarutillgångar. I stället är det offentligt finansierad men ofta privat driven verksamhet i behov av resurser som ska in under statens vingar.
Folkpartiledaren och skolministern Jan Björklund brukar prata om att han vill förstatliga skolan.
Exakt vad det betyder är en smula dunkelt, men det har inte hindrat kristdemokraternas partiledare, socialminister Göran Hägglund. Han har hittat på att sjukvården borde läggas direkt under socialdepartementet.
Ökad statlig kontroll för att skapa rättvisa över landet är förstås inget problem. Det kan både skolan och sjukvården behöva.
Det märkliga är att Björklunds och Hägglunds planerade förstatliganden inte alls tycks handla om fördjupad demokrati eller vända sig mot välfärdskapitalister och spekulanter i vården eller skolan.
Tvärt om, faktiskt.
Det Björklund och Hägglund vill förstatliga är det lokala politiska och demokratiska ansvaret. Det är de politiska besluten i kommuner och landsting – de som medborgarna kan protestera mot och utkräva ansvar för – som ska bort. De vinstdrivande privata välfärdsbolagen blir däremot kvar.
Förstatligande har blivit kod för fortsatt privatisering av välfärden.
Det känns på något sätt som ett tecken i tiden.