Byggnads svartvita bild av verkligheten
Sex bolivianska arbetare andas asbest utan skyddsmasker. En polsk byggnadsarbetare dödsstörtar från ett tak i Norrköping. 40 östeuropeiska arbetare flyr ur en brinnande källare som fungerat som deras hem under tiden i Sverige. Exemplen är hämtade från en ny bok utgiven av fackförbundet Byggnads med den olyckliga titeln ”Jobbtrafficking”.
Det förekommer exploatering av utländska arbetare i Sverige. Arbetet de utför är ofta lågavlönat och många gånger riskfyllt. Deras situation präglas av rättslöshet.
Nu vill Byggnads etablera begreppet jobbtrafficking för att beskriva den här verkligheten. Det är ett begrepp som är problematiskt, av två anledningar. Dels ger ordet en svartvit och förenklad bild av verkligheten. Det erbjuder inte heller någon möjlighet till motstånd.
Liknelsen mellan sextrafficking och villkoren för utländsk arbetskraft i Sverige kan vara berättigad i vissa fall. Men lika sann är bilden av arbetare som tar sig till Sverige på eget initiativ och som kan lämna Sverige mindre fattiga. Exploaterade, javisst. Men de är inte några traffickingoffer.
Den politiska diskussionen om migration och arbetskraftsinvandring tjänar inte på att förenklas ytterligare. Utländska arbetare kan befinna sig i Sverige på en rad olika villkor: som papperslösa, som asylsökande, med tillfälligt arbetstillstånd, på turistvisum eller som EU-medborgare anställda av svenska eller utländska företag.
Det är synd att Byggnads, som är ett av de fackförbund som de senaste åren haft mycket erfarenhet av att möta utländska arbetare, inte kan komma med ett bättre bidrag till debatten.
I den debattartikel som Aftonbladet publicerade i går vill Byggnads ordförande Hans Tilly se en migrationspolitik ”med medvetande om att hundratals miljoner människor i fattiga och förtryckta delar av världen gärna flyttar till välfärdssamhällen”. Formuleringar som för tankarna till Göran Perssons uttalande om ”social turism”. Visst måste behovet av en modern migrationspolitik kunna uttryckas bättre?
Begreppet jobbtrafficking erbjuder inte heller några möjligheter till motstånd. Det ger uttryck för en syn på utländska arbetare som passiva offer. Och offer kan aldrig organisera sig eller bli en politisk kraft. Verkligheten visar att det inte måste vara sant.
I senaste numret av tidskriften Fronesis skriver den italienska historikern och aktivisten Sandro Mezzadra om den strejk som genomfördes av 30 000 migrantarbetare i Italien 2002. Han kritiserar synen på migrantarbetare som en grupp i behov av hjälp och omsorg. De migrantarbetare som befinner sig i Europa har genom att fly redan visat politisk handlingskraft menar Sandro Mezzadra.
Ett svenskt exempel som stödjer hans tes är den spontana strejken bland 200 thailändska svetsare på oljeraffinaderiet Preemraff i Lysekil 2005. Vem som hjälpte dem att få ut sina löner? Byggnads.