Oppositionen har en hel del att lära av Psaltaren

Det var en gång en yngling som gick ut att strida för ett samhällsideal. Efter ett stycke på vägen fick han se ett upprop: Tänk först, handla sedan.

Men han förstod inte. Han var inte tränad att tänka själv.

I början fick ynglingen med sig folket, men efter ett tag började man undra hur det nya samhället han kämpade för egentligen skulle se ut. De ville att han berättade hur det rådande samhället kunde göras bättre, inte bara konstatera att det var dåligt som det var.

Så börjar novellen ”Vägen” av Nils Karleby, publicerad 1912.

I gammal god folkbildningsanda slutar berättelsen med att ynglingen tvingas tänka själv och börjar studera tillsammans med andra på lediga stunder. Sedan drar de åter ut i strid.

”De vapen stridsmännen nu hade skaffat sig, kunskapens, vetandets vapen, voro icke av det förra våldsamt slående och ögonblickligen samlande slaget, men i gengäld voro de mera hållbara och slöades icke så lätt”, konstaterade Karleby.

Folket slöt upp, om än långsammare, men var och en som kom undervisades i allt som rörde samhället. Följden blev att de som en gång kommit med i kampen stannade kvar tills segern var vunnen, ”ty de voro över­tygade av skäl, icke av fraser”.

Att vinna människor för socialdemokratin med argument och inte med de enklaste slagorden var kärnan i arbetarrörelsens folkbildningstradition. Det finns all anledning att påminna om den.

I morgon öppnar riksdagen och valåret 2010 inleds på allvar. Regeringen Reinfeldt har sina uppenbara problem. Verkligheten har gång på gång bevisat att Anders Borgs ekonomisk-politiska skrivbordsprodukter inte håller: utanförskapet har ökat, arbetslösheten har ökat, de sociala spänningarna har ökat.

Sedan i somras har den rödgröna oppositionen fått allt starkare vind i seglen. I ärlighetens namn är det Miljöpartiet som har opinionsvindarna med sig. För socialdemokratin lyfter det ännu inte och för Vänsterpartiet går det direkt dåligt.

En del av oppositionens, främst socialdemokratins, problem är att budskapet innehåller mer av klagan över det som är än en berättelse om det man vill.

”Ni bör skriva med entusiastisk vrede”, sa den förre kulturministern Bengt Göransson vid en träff med ledarredaktionen.

Han hade en viktig poäng. Det handlar om att vara förbannad på orättfärdigheten men vara det med gott humör. Och framför allt bäras av en tro på förändringens möjlighet.

Risken för oppositionspolitiken är att den fylls av en sorts uppgivenhetens ”drabbarmentalitet”. Den pekar på allehanda fel och orätter som drabbar den stackars nutidsmänniskan men så länge klagan inte följs av hopp blir den förlamande och föga entusiasmerande.

Lars Ohly berättade i ett sommarsamtal i Visby domkyrka att han gärna läste Psaltaren. Prästsonen och ateisten Ohly kan sin bibel. Psaltarpsalmerna är till stor del högljudda klagorop om världens orättvisor. De springer ur förtryck och djupaste förtvivlan.

Men klagoropen bärs också av en obändig tro att hjälpen kommer, att det goda ska segra. Klagan bärs av en tillit.

Oppositionen kan lära av Psaltaren och tala det trotsiga hoppets språk. Det är hög tid att medborgarna får höra hur den rödgröna visionen om ett annat samhälle ser ut.

Följ ämnen i artikeln