Tänk nytt om välfärden
Just när både höger och vänster deklarerat att det var dags att sluta prata om välfärden som system – privat mot offentligt – och i stället prata om hur välfärden fungerar. Då fick vi i stället en debatt om vinst. Måhända är det nödvändigt. Men det är fortfarande en debatt om system. Inte om innehåll.
Åsa Moberg vill i ”Allt är möjligt – en välfärdsdagbok” prata om något annat. Både ”vårdvalsfanatismen” och den konservativa vänsterns syn på vården främst som en plats att anställa folk i, bygger på samma grundsyn. Att det finns en närande och en tärande sektor. Att offentlig sektor är något som slukar resurser – inte skapar dem.
Vi ifrågasätter aldrig att smarta uppfinnare kan hitta på snabbare datorer, bättre telefoner och nya tekniska lösningar som gör att vi kan göra samma saker, bättre och billigare. Däremot tänker vi nästan aldrig på att smarta uppfinnare i välfärden skulle kunna hitta på bättre förebyggande behandlingar och bättre sätt att organisera omsorgen. Vård är inte industri och kan inte effektiviseras på samma sätt – naturligtvis. Men just därför borde vi försöka förstå vad välfärd är och hur den kan göras bättre.
Men vi tänker inte på välfärdsarbetarna som några vilka skulle kunna vara uppfinnare – snarast är de goda människor. Vi upplever att det finns en konflikt mellan det goda och det resursskapande. Kvinnor är i sammanhanget oftast goda och män resursskapande. Högerns lösning blir att privatisera allt som rör sig, vänsterns att fördöma detsamma. Någonstans mitt i bland detta finns de människor som Åsa Moberg beskriver.
”Allt är möjligt” konstaterar att det inte finns något linjärt samband mellan pris och kvalitet i primärvården och frågar sig varför det nästan inte finns någon forskning alls om kommunernas sociala omsorg. Forskningen är koncentrerad till universitetssjukhusen och primärvården organiseras fram och tillbaka, mest efter ideologisk övertygelse.
Varför sprids inte de goda idéer som hur saker kan göras bättre? undrar Moberg. Ja, stater satsar i allmänhet två till tre procent av BNP på forskning och utveckling, bioteknologiska företag runt tjugo procent. Samma fokus på innovation finns inte gällande vård och omsorg. Trots att det blir allt större sektorer av ekonomin.
Antagligen för att det handlar om prioriteringar. Samt en politisk debatt som fastnat.