Du borde ta och lyfta blicken, Anna Ekström

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Taskforce. Det låter som ett militärt specialförband, eller kanske som en specialenhet inom polisen. Något från kampen mot terrorismen.

Så dramatiskt behöver det dock inte vara. På EU-prosa betyder ”taskforce” projekt- eller arbetsgrupp. Ett slags utredning.

I går fick EU-kommissionen resultatet av arbetet i ”Employment taskforce”, en arbetsgrupp om sysselsättning med deltagare från åtta EU-länder. Uppdraget har varit att skriva ut recept mot ett av unionens största problem, arbetslösheten.

Gruppen har letts av Hollands tidigare premiärminister Wim Kok, socialdemokrat. Från Sverige deltog Sacos ordförande Anna Ekström.

Så hur ser då problemen ut, betraktade med denna ”högnivågrupps” – jo, de kallar sig så – glasögon?

”På många punkter lever Europas ekonomier kvar i 1960-talet”, säger den svenska deltagaren i ett pressmeddelande. Gruppen vill ha bort hinder mot företag som hyr ut arbetskraft och uppmuntrar till deltidsarbete. Marknaden ska bli mer flexibel genom att erbjuda en ”passande” trygghetsnivå för de anställda.

Anna Ekström talar lite mer klartext: ”Det är beklämmande att man 2003 ska behöva lyfta fram så grundläggande saker som att inte bara anställningar utan också uppsägningar faktiskt måste påverkas av hur företaget går”, skriver hon.

Det kan knappast läsas på något annat sätt än att den svenska fackföreningsledaren tycker att det är för svårt att ge anställda sparken.

I förra veckan presenterade LO en rapport om de tillfälligt anställda. Det handlar i dag om något mer än en halv miljon människor.

Bland dessa finns naturligtvis kvalificerade personer med tillfälliga uppdrag eller unga människor som prövar sig fram. Men framför allt rör det sig om anställda som tvingas acceptera otryggare anställningsvillkor, mindre möjligheter till utveckling och sämre löneutveckling. Många är unga, kortutbildade och kvinnor.

Osäkerheten sprider sig genom vardagen. Utan ett fast arbete är det svårt att få lån eller eget boende. Det påverkar beslut om att bilda familj eller skaffa barn.

Under perioden mellan 1990 och 2003 ökade de visstidsanställdas andel från drygt 9 till närmare 14 procent. Det är inte heller någon unik svensk utveckling. De svenska siffrorna ligger mycket nära ett europeiskt genomsnitt.

Många betalar redan ett högt pris för att göra Europa mer flexibelt.

Om ”högnivågruppen” hade lyft blicken skulle de antagligen ha upptäckt de reaktioner den här utvecklingen har skapat. Politiska konflikter mellan fackliga organisationer och socialdemokratiska partier i England och Tyskland, strejker i Frankrike och Italien, för att bara ta några exempel.

I stället alltså mer av sådant som under 1990-talet trummades ut från ekonomiska seminarier och finansministermöten. Sänk skatten, öka arbetskraftens rörlighet och skapa nya incitament.

På hemmaplan har de flesta tystnat, skamsna över börsskandaler och fallskärmar. Men på EU:s högnivå lever uppenbarligen fortfarande de marknadsliberala flosklerna.

Ingvar Persson