Fler Nalin Pekgul behövs i politiken
19 januari 2016 Demokratiutredningen
”Jag har väl inte börjat med politik för att bli populär.”
I söndags kväll intervjuade Anna Hedenmo Nalin Pekgul i SVT-programmet ”Min sanning”.
Nalin Pekgul är en besvärlig person. Som politiker drev hon sina egna frågor och var aldrig rädd för dålig stämning. Hon var en av de första som uppmärksammade hedersvåld i Sverige och när hon satt i Socialdemokraternas partistyrelse backade hon aldrig för ett bråk med Göran Persson.
Om man finge önska så skulle hon vara till exempel integrationsminister i Stefan Löfvens regering.
För ja, det var nog ett misstag att avskaffa den posten trots allt.
Dessvärre kommer det inte att hända, Pekgul har lämnat politiken och jobbar nu som sjuksköterska inom psykiatrin.
Intervjun blev en påminnelse om ett sorgligt faktum: Svenska partier blir i allt större utsträckning klubbar för politiskt professionella, där personer med egna idéer och självständighet försvinner självmant eller sorteras bort.
Detta är särskilt allvarligt för Socialdemokraterna, ett parti som har ambitionen att vara landets största och säger sig måna om jämlikhet och rättvisa.
I går kom demokratiutredningen med sitt betänkande. I den finns ett intressant kapitel om det svenska partiväsendet.
Det verkar inte må så bra, sammanfattningsvis.
Visserligen har det planat ut de senaste åren. Men jämfört med 1991 har medlemsantalet i partierna minskat med två tredjedelar.
De som lämnat partierna är främst personer från resurssvaga grupper – samma grupper där förtroendet för politiken och demokratin går ner.
Personer med låg utbildning, arbetarklassbakgrund, födda utanför Sverige, unga och kvinnor är underrepresenterade i partierna jämfört med hur väljarkåren ser ut.
Särskilt slående är minskningen av arbetare – detta medan andelen högskoleutbildade ökat kraftigt i relation till de väljare partierna har.
Vad spelar det för roll?
Troligen mycket stor.
I en studie från förra året av den brittiske statsvetaren Oliver Heath framgår att ju färre parlamentsledamöter i brittiska Labour som kommer från arbetarklassen, desto svårare får partiet att locka arbetarklassröster.
För ja, politik handlar också om representation.
Historiskt var socialdemokratins samverkan med fackföreningsrörelsen en garant för både förankring i arbetaryrken och en rekryteringsbas för politiska talanger ur de fackliga leden.
Nu är den axeln kraftigt försvagad. Kvar står ett parti alltmer dominerat av medelklassen. Och sådana socialdemokratiska partier har det aldrig gått särskilt bra för.
Hur fångas samhällsproblem upp om medlemmarna inte själva upplevt dem? Hur kraftfull blir kampen för ekonomisk rättvisa om de flesta aktiva har bostadsrätt och högskoleutbildning?
Ja, gissa. Så vad borde göras?
För det första måste Socialdemokraterna vilja växa. Det låter banalt, men är svårt. Det handlar inte bara – eller ens i första hand – om medlemsvärvning. Det handlar om att vara beredd att ändra sätt att arbeta och att släppa in nya frågor.
Att orka lära sig vad hedersvåld är, när man är van att diskutera facklig-politisk samverkan.
För det andra måste partiet skaffa sig förmågan att fånga upp engagemang som redan finns och göra det till sitt.
Problemet är att partierna på kort sikt inte har några incitament att ändra sig. Medlemsavgifter står för fem procent av partiernas inkomster, så ekonomiskt klarar man sig utan att växa. Ingen får sparken, det blir bara ett fortsatt gradvis fjärmande från väljarna.
Å andra sidan: Om inte utvecklingen vänds kommer nya rörelser och partier att fylla tomrummet.
Riktig förändring börjar alltid med krisinsikt. Därför bör den som nu vill socialdemokratin väl börja bråka och kräva förändring.
För som Nalin Pekgul sa i SVT:
– Att stå på någons sida är att våga utmana dem.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.