Än lever Pomperipossa i Ringholms fögderi

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det var en gång en häxa som hette Pomperipossa. Hennes gudmor var den snällaste och mest älskade sagotanten i hela riket. Men Pomperipossa i Monismanien var en girig häxa. Hon tog ut över 100 procent i skatt av många undersåtar och brydde sig föga om deras gny och klagan.

Pomperipossas chef, den myndige rikshushållaren, var mäktigast i hela riket på den tiden. Inte heller han brydde sig om de rikas gnäll som han kallade okunskap om skattepolitikens irrgångar.

Detta hände sig för länge sedan, 1976, det år som socialdemokraterna förlorade valet för första gången på 44 år.

I årets val var det föga gnäll om marginalskatter. Ledaren för det gamla rikemanspartiet talade visserligen oupphörligt om det förskräckliga röda laget som drog in skatt och all frihet från folket för att dela ut allmosor till dem som röstat rätt.

Men för de hårt kämpande småföretagarna såg framtiden ljusare ut. De skulle få bli av med den nya Pomperipossa som härjar i börsrasens och IT-bubblans spår och få enklare regler, ty det hade kamrerernas kung Bosse lovat. Om detta visste småföretagens vän den väne vänsterpartisten Per Rosengren att berätta. Jag hörde honom lycklig försäkra olyckliga småföretagare detta i Visby när sommaren ännu var varm och statsbudgeten fjärran.

Jodå, Bosse är en redbar man och har han lovat att girighetens Pomperipossa ska bort så blir det så, lovade Per. Och vi trodde honom alla. Småföretagarna såg lättade ut och undrade om president Persson och kung Bosse äntligen börjat tycka om dem? Jo, kanske. Och med det lät sig allt folket nöja.

Men ack, så blev det höst med läckande budgettak och dåliga tider, börsras, ohälsans hemska kostnader och allt det andra kung Bosse har att styra över. För att inte tala om de nattliga manglingarna med de minst sagt giriga partikamraterna till Per och de ännu girigare gröna vännerna. Se, där rök den ena miljarden efter den andra och till slut bidde det inte ens en tumme över till dem som drabbats av Pomperipossa.

Om detta och småföretagarnas gny verkar dock kung Bosse nu bry sig lika lite som en gång den stränge rikshushållaren.

Småföretagens vän den väne Rosengren blev så rosenrasande att han hoppade från Pomperipossautskottet och röt att han inte ville samarbeta med den som visar sådan arrogans, maktfullkomlighet och oärlighet!

I våras när regeringen utredde de så kallade Pomperipossaeffekterna i skattesystemet fick jag ett brev från Fredrik, ett av Pomperipossas offer. Han berättade att han 1999 sålde sitt IT-bolag till ett annat bolag. Han fick betalt i aktier i det nya bolaget plus 1,2 miljoner kronor skattade och klara.

Skattade var däremot inte aktierna som inte fick säljas på flera år och fortfarande har ett oklart värde. Trots det beskattade myndigheterna ”den ”virtuella aktievinsten” med 3,1 miljoner kronor, vilket enligt Fredrik gav honom en marginalskatt på 270 procent. Tala om Pomperipossa! Betalningen på 1,2 miljoner räckte inte ens till skatten.

Att tvingas betala skatt på oklara eller obefintliga värden som inte realiserats är en orimlig orättvisa i skattesystemet som undergräver skattemoralen och hotar medborgarnas rättssäkerhet. Det hör inte hemma i en rättsstat.

1976 sa Astrid Lindgren att skatten måste ändras. ”Så många, 102 procent, finns ju inte”. Finansminister Gunnar Sträng fick vackert krypa till korset och göra om skatteskalorna. Vid Astrid Lindgrens bortgång i år sa statsminister Göran Persson till Expressen: ”Astrid hade troligen rätt om Pomperipossa. Det fanns en abnormitet i skatteskalorna.”

Pomperipossa blev 1976 ett led i regeringen Palmes fall. Nu tar de borgerliga partierna i riksdagens finansutskott initiativ för att stoppa Pomperipossaeffekterna. Det är skamligt att Bosse Ringholm ger dem anledning. Finansministern borde akta sig. Sagan om Pomperipossa är som alla Astrid Lindgrens sagor sann och odödlig.

Lena Askling