Vi har all rätt att tvivla
Dagen efter det att USA:s president George W Bush hade deklarerat att han ville tillåta statliga pengar till forskning på 60 redan existerande stamcellslinjer ringde det i telefonen hos forskarlaget på Huddinge sjukhus. Ungefär tjugo av de sextio stamcellslinjerna finns nämligen i Sverige, på Huddinge. Dessa är nu hett eftertraktade av amerikanska forskare.
Sommarens debatt har handlat om forskningen på mänskliga embryon. Är det rätt att använda embryon som blivit över från provrörsbefruktning? Ska man kunna skapa embryon enbart i forskningssyfte? Var går gränsen för människans trixande med livets innersta? Vad är en människa?
Mitt under pågående debatt nås vi av beskedet att en italiensk galenpanna tänker försöka klona en människa. Severino Antinori, som forskaren heter, blev berömd redan 1994 då han hjälpte en 63-årig kvinna att bli med barn. Nu lär han ha fått 200 kvinnor som frivilliga deltagare i kloningsförsöken. Enligt italienska dagstidningen La Republicca tänker han starta experimentet i november.
Ibland känner jag sympati för Alf Svensson och kristdemokraternas moraliska upprördhet inför forskningens oaktsamhet om människovärdet. Sådana som Antinori förstör för den seriösa forskningen.
Men kristdemokraternas hållning är ohållbar. Att jämställa en mänsklig individ med några cellklumpar utan medvetande kränker om något människovärdet. Som tur är tycks partiledningen inte själv tro på sina idéer, för i så fall skulle kristdemokraterna återuppta sin strikta anti-abortlinje.
Den svenska stamcellsdebatten präglas dock av två sorters fundamentalism. Dels finns det de högerreligiösa som anser att livet börjar vid befruktningen.
Dels finns det forskningsfundamentalismen, ofta framförd på ledarplats i de stora liberala tidningarna. I nitiskt försvar för forskningens frihet stämplar de alla etiska invändningar som tecken på dumhet och konservatism.
Det är bästa sättet att öka medborgarnas rädsla för gentekniken.
Många känner oro inför experimenterandet med människolivet. Samtidigt som de flesta tycker det vore underbart om exempelvis cancerns gåta kunde lösas.
Jag sitter som allmänrepresentant i Vetenskapsrådet. Där finns forskare inom humaniora, samhällsvetenskap, medicin, naturvetenskap och teknik. Ingen i rådet tycker att frågan om stamcellsforskning är enkel. Alla våndas över var den etiska gränsen ska sättas.
De svåra gränsdragningarna är inget nytt problem. Genteknikforskningen har pågått i många år. Sverige tillhör de ledande nationerna i världen. Men ingen forskare kan i dag forska på mänskliga stamceller utan att få sin forskning godkänd av en regional etikkommitté. Vetenskapen idkar självsanering.
Samtidigt är det nödvändigt med offentlig debatt. Avståndet mellan forskarvärld och medborgare är alltför stort. Så sprids vanföreställningar och rädslor. Dessutom är det miljontals skattekronor som finansierar forskningen. Självklart måste medborgarna via politiken få ha ett ord med på vägen. Den som enkelspårigt bara hävdar forskningens frihet riskerar att undergräva just denna frihet.
Rätten att tvivla och ifrågasätta hör däremot till bildningens ideal.