När rasismen möter motstånd
Uppdaterad 2013-03-18 | Publicerad 2013-03-14
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den där vidriga hösten 2012. När vi såg Sverigedemokraternas opinionssiffror ticka upp procentenhet för procentenhet. När det verkade som att det mest kränkande den tjattrande klassen kunde föreställa sig var att några Tintinalbum skulle flytta från en sida av biblioteket till en annan. När arbetslösheten tickade uppåt i takt med rasistsympatierna, när ett av Ungerns största partier ville upprätta listor på judar i parlamentet, när hatmejlen vällde in.
När Agenda sade ”Hur mycket invandring TÅL Sverige” och det skrek i mig att nej, man kan inte säga så. För att 1,8 miljoner människor i vårt land är födda utomlands eller har två föräldrar som är det. För att det inte går att tala om var femte svensk som någon man kan välja att tåla eller inte tåla.
Hösten 2012 satte sig i magen på mig. Jag tänkte att det var något som gått sönder som inte gick att laga. Men att man får kämpa på, göra så gott man kan.
Men så hände något. Det kom en motreaktion. Den kom sent, men den kom.
Det började med näthatet, kvinnohatet. Åsa Linderborg beskrev det så att det inte gick att komma undan, Uppdrag Granskning följde efter och det gav effekt. Jag vet inte hur det är i andras mejlkorgar, men i min ser det bättre ut nu. Framför allt har jag fattat – med den skrajsna kroppen, inte bara med det kyliga huvudet – att vännerna är fler än hatarna.
Sedan kom Reva. Som gjorde allt så tydligt. Inre gränspoliser vid tunnelbanespärrarna. En sortering efter hårfärg. Institutionaliserad rasism, i statens namn. En vardaglig situation där några behövde vara rädda och en del inte alls. En scen vi känner igen, som finns i vår historia, i Europas ruttna DNA. Något hände, en boll sattes i rullning. Plötsligt hördes så många röster, med sådan kraft.
I veckan kom en text av Jonas Hassen Khemiri i Dagens Nyheter.
Jag läste den på morgonen. Och sen på kvällen. Under dagen hade bara på nätet en kvarts miljon svenskar gjort detsamma.
Hassen Khemiri beskriver sin kropps resa genom rasismens Sverige. Hur han tvingas till underkastelse, uppror, in i ett hörn han inte själv har valt.
Han beskriver en svensk erfarenhet, och den gör mig förtvivlad.
Vi är ett rasistiskt land, ett stenhårt segregerat land. Vi vet det. Och vi låter det vara.
I sorgen och vreden är det ändå något som släpper när jag läser texten, och ser reaktionerna. Jag tänker att Sverigedemokraterna kan säga vad de vill. 1,8 miljoner svenskar är födda utomlands eller har två föräldrar som är det. Detta är vår gemensamma kropp och den kan inte delas. Vi har stora problem. Vi måste göra något åt dem, och jag vet inte om det går. Men jag vet att vi är här tillsammans.
Om hösten var mörk så händer något annat nu. En motreaktion, ett uppvaknande. Min ilska är kvar, men hopplösheten är borta.
Ibland kommer det texter som betyder något.