FN får inte misslyckas med insatsen i Libyen
Jag vet när jag hörde nyheten. Det var på en spårvagn nerför Stigbergsliden i Göteborg. Sommaren 1995. Jag lyssnade på radio. Från luften hade man upptäckt en möjlig massgrav utanför byn Srebrenica i Bosnien.
Jag tänker på det när jag hör att Gaddafis trupper bombarderar staden Misrata i västra Libyen.
Srebrenica var en muslimsk enklav på bosnienserbiskt dominerat område. En tillflyktsort för tusentals civila. De skyddades av 600 lätt beväpnade holländska FN-soldater.
I början av juli 1995 omringades enklaven av bosnienserbiska styrkor. Den nionde juli togs 30 FN-soldater som gisslan. Tre dagar senare började kvinnor och barn bussas därifrån. 5 000 flyktingar som gömt sig på FN-basen överlämnades till bosnienserberna.
Dagen efter började dödandet. Över 7 000 män och pojkar mördades och grävdes ner i massgravar runt Srebrenica. Försöken att identifiera kvarlevorna pågår fortfarande.
I Rwanda 1994 mördades 800 000 människor, huvudsakligen tutsier. I Darfurregionen i västra Sudan har under 2000-talet 300 000 människor dött och 2,7 miljoner flytt.
Efter folkmorden i Bosnien och Rwanda ställde FN:s generalsekreterare Kofi Annan en fråga till världen. Om en humanitär intervention är ett oacceptabelt intrång i en stats suveränitet: Hur ska vi då bemöta ett Rwanda, ett Srebrenica, om det händer igen?
I Libyen har världen svarat på den frågan och tagit sitt ansvar att skydda civilbefolkningen mot deras egen regering. I veckan träffades Natos utrikesministrar för att diskutera insatsen.
Misrata är en rebellenklav på Gaddafikontrollerat område. Nu kommer varningar om en offensiv mot staden. Matförråd, mediciner och modersmjölksersättning håller på att ta slut. Människor vågar inte gå ut av rädsla för Gaddafis prickskyttar.
Om inte de internationella flygräderna trappas upp riskeras en massaker i staden, uppger rebellkällor.
Problemet är att bara sex av Natos 28 medlemsländer bidrar med markattacker. Precis som Sverige har viktiga Natoländer som Spanien och Italien bara velat bidra till att upprätthålla flygförbudszonen. Inte heller USA deltar fullt ut.
För världssamfundet är ett misslyckande i Libyen inget alternativ. Därför måste alla länder, även Sverige, vara beredda att ompröva sin nuvarande hållning och ge FN de resurser och de politiska mandat som behövs.
De internationella trupperna på Balkan i början av 90-talet hade också en rad inskränkningar i sina mandat. Den politiska viljan var otydlig. Det hindrade dem från att effektivt skydda civila. Resultatet förskräcker.
Vi får inte hamna i en liknande situation i Libyen.