Ta ditt ansvar Reinfeldt – alla kan drabbas av krisen
Det var en höstdag i mitten av september 2008 och jag hade åkt till Bommersvik utanför Södertälje för att träffa fackliga företrädare från de riktigt stora svenska industrierna.
Mitt i den sörmländska hösten fanns en spänning. De fackliga förtroendemännen kunde se hur orderböckerna tunnades ut, och på många håll hade företagen redan börjat varsla.
Stefan Löfven, då ännu fackförbundsordförande, förklarade sammanhangen:
– Nu ser vi hur industrin varslar. Sedan kommer tjänsteproduktionen och sedan handeln. Till sist slår krisen mot den offentliga sektorn.
En månad tidigare hade banken Lehman Brothers gått i konkurs. Hela det finansiella systemet gick i baklås.
Ingen på Bommersvik visste det då, men på några månader skulle 100 000 svenska industrijobb försvinna. Utan krisavtalet mellan fack och arbetsgivare hade det antagligen varit ännu fler.
Den svenske statsministern vägrade dock envist att bidra till någon ”svartmålning”. I november försäkrade han för riksdagen att ”det finns jobb” och att ”många byter jobb på den svenska arbetsmarknaden”.
Politiken handlade om att sitta still i båten, samla torrt krut i ladorna och sådant.
Nu varslar industrin igen. Säffle, Orrefors, Hallstavik, Borlänge och Lindesberg är några av de orter som fått besked om att arbetsplatser försvinner och livsprojekt slås i krasch.
Statsministern påpekade så sent som i onsdags – i samband med Ericssons jättevarsel – att det inte är som för fyra år sedan.
Statsministern tänker inte göra något åt krisen. Bolagsskattesänkningen räknas inte. Som konjunkturpolitik är den verkningslös.
Kanske går det att förstå statsministern.
Det blev nämligen inte riktigt som Stefan Löfven förespådde den där höstdagen på Bommersvik. Arbetslösheten i industrin och på industriorterna spred sig aldrig på allvar genom samhället.
En kombination av en svag krona och stora stimulanspaket i vår omvärld gjorde att krisen inte nådde hela vägen till ”etniskt födda svenskar mitt i Täby”, eller hur det nu är statsministern brukar säga.
Det är inte säkert att det upprepas. Det vi ser nu är inte en repris av 2008 års kris. Däremot tycks det vara inledningen på en vanlig, om än ganska allvarlig, lågkonjunktur.
För någon vecka sedan publicerade arbetsgivarorganisationen Almega en rapport som visade att tjänstesektorn växer långsammare. Företagstjänsterna bidrar inte alls, och detaljhandeln mattas av.
Kommer ni ihåg hur Stefan Löfven uttryckte det. Först industrin, sedan tjänsteproduktionen och handeln. Och till sist den offentliga sektorn.
Det är inte 2008, men just därför borde regeringen ta ett större ansvar.