Socialliberalerna kan hamna ur askan i elden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-27
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I måndags avgick Leijonkungen. Luggsliten, berövad klöset, med ifrågasatt ledarskap och raserat förtroende fick Lars Leijonborg sparken av sitt parti.
”För mycket toppstyrning och elitstyre. Vi vill ha dialog. 10 år räcker. Svagt ledarskap, kan inte skapa nytändning”.
Argumenten känns svindlande välbekanta. Toppstyrning, 10 år räcker, brist på dialog och förnyelse. Dåligt ledarskap. Göran Persson avgick också han från ena timmen till den andra, men hade omdömet att själv annonsera sin avgång, innan någon hunnit kräva den.
Budgivningen om Leijonborgs efterträdare är het. Skolminister Jan Björklund är starkaste kandidaten.
”Björklund är allt som Leijonborg kritiseras för. Om det är någon som symboliserar folkpartiets hårdare tag så är det Jan Björklund. Mer ordning och disciplin, uppgörelsen med snällismen”, skriver Anders Jonsson i Expressen i en skarp analys.
Kärnan i den interna kritiken mot Leijonborg är att partiet tappat sin socialliberala själ. Det är en paradox att den sannolika efterträdaren – i brist på socialliberala kandidater – nu blir den man som i ännu högre grad än Leijonborg tillhör arkitekterna bakom disciplinpolitiken.
En dansant major (jo, jag vet från ett dansgolv i Sälen och kan intyga: Let’s dance har missat något). Dessutom är han en god debattör, tydlig i budskapet, välkomnad av sverigedemokraterna (!) och sugen på ledartröjan.
Socialliberalerna kan hamna ur askan i elden men regeringspolarna blir nog nöjda. Med major Björklund förblir folkpartiet ett lagom litet parti.
– Nej, sa både miljö- och vänsterpartiet till Mona Sahlins propå om förutsättningarna för en framtida regeringskoalition. V:s och mp:s inställning till EU är det största hindret för ett regeringssamarbete, enligt Sahlin.
– Nej, vi ger inte upp kravet på att Sverige ska lämna EU, svarade dock båda.
Ja, vad skulle de säga? Kravet är inskrivet i deras partiprogram och sådana är inget som en partiledare ändrar på stående fot.
Men ett nej är ett nej tills det blir ett ja och opinionen bland väljarna svänger. Aldrig har så många svenskar varit positiva till EU som iÌ´0;dag, enligt Göteborgsstatsvetarnas stora SOM-undersökning. Mest svänger det i miljöpartiet där snart en tredjedel är för EU.
Självklart vill de EU-kritiska partierna inte ge upp sin linje före valet till EU-parlamentet 2009. Nej-linjen brukar ge röster.
Kanske blir dock inställningen en annan hos många kritiker när de upptäcker att de hamnat i dåligt sällskap, med Sverigedemokraterna. Sd är Sveriges mest EU-kritiska parti, enligt Som-undersökningen.
Nog blir det svårt för mp och v att gå armkrok med det partiet ut ur EU – och en vänsterregering.
AMS drar i nödbromsen och ställer in alla nya program. Ingen utbildning, inga kurser, praktikplatser, starta eget-program eller andra aktiva åtgärder för att rusta de arbetslösa tillåts.
Det är inte regeringen som beordrat det nya dråpslaget mot de arbetslösa. Beslutet är AMS. Regeringen har bara diskret dragit ner på pengarna så att AMS-chefen Bo Bylund ser sig tvingad att ställa in alla aktiviteter i väntan på att regeringens jobb- och utvecklingsgaranti ska träda i kraft 1 juli. Vad den garantin kommer att kosta vet ingen – så AMS måste spara på pengarna så att garantin kan garanteras.
Så får de som ännu inte är långtidsarbetslösa gå sysslolösa och vänta – på vad? Att bli långtidsarbetslösa så de kan få jobb- och utvecklingsgaranti? Åtminstone de minimiersättningar som garantin ger?
En huvudlös arbetsmarknadspolitik.
Det är högtryck i den svenska ekonomin. Hushållen jublar, företagen går som tåget, konjunkturen är het.
Det är som det alltid brukar vara, när konjunkturen väl vänder går det kraftigare och snabbare både uppåt och nedåt än vad experterna förutspått. Optimismen hör våren till. Själv tar jag semester.
Glad vår!