Nu måste LO trolla
Risken att drabbas av arbetslöshet är tre gånger så hög för LO-medlemmar som för tjänstemän. Det är skälet till att LO inte ger sig utan fortsätter att ställa villkor för att säga ja till medlemskap i valutaunionen EMU.
Det var inte alldeles lätt för LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i går, när LO lämnade sitt remissvar på EMU-utredningen, att förklara hur hon som ledamot i socialdemokraternas partistyrelse kunnat rösta ja, men i rollen som LO-ordförande inte är nöjd utan ställer ytterligare krav.
Skillnaden ligger i de krav som partiets respektive LO:s kongress formulerat. LO-kongressen kräver buffertfonder och ett strukturråd där arbetsmarknadens parter ska ge regeringen råd om ekonomin.
Det handlar i grunden om att arbetslösheten inte får bli dragspelet som ska bära av för höga kostnader i en svår konjunkturnedgång. Sverige har högre ambitioner för sysselsättning och arbetslöshet än övriga EU. Ekonomin måste ha buffertar och system som gör att vår sysselsättning och välfärd kan bevaras om svensk ekonomi hamnar i otakt med övriga EU:s. Det borde kunna handla om såväl sänkta arbetsgivaravgifter, omförhandling av för höga löneavtal och höjda utgiftstak i statsbudgeten.
I går fick vi dock inga svar på hur LO vill att buffertarna ska se ut. Det ska partiet och LO utreda under våren. Först när det är klart och regeringen skrivit sin proposition om EMU kan LO:s representantskap avgöra om LO ska bli ett av loken för ja-sidan i folkomröstningen.
Dit är vägen lång.
Den statliga utredningen sa nej till buffertfonder finansierade av staten. Nu ska LO och SAP ändå hitta en formel för detta. En väg är att höja överskottsmålet i statsbudgeten. En höjning med 0,5 procent ger cirka 10 miljarder. På fem år 50 miljarder. Det är helt möjligt om sysselsättningen ökar och vi avstår från stora skattesänkningar.
Är jobben och tryggheten värda det? Det blir stridsfrågan.
Att statens överskott och handlingsmöjligheter behöver öka om Sverige ska bli euroland är alla från LO till TCO, Svenskt Näringsliv och riksbanken överens om. Men sedan upphör enigheten. TCO och arbetsgivarna säger nej till buffertfonder, de tar för stor del av löneutrymmet, och nej till strukturråd, det blir statlig inkomstpolitik där parternas roller flyter ihop.
I sitt remissvar trycker Svenskt Näringsliv på behovet av ökad flexibilitet, försvagad arbetsrätt och arbetskraftsinvandring. Att näringlivet, som är en varm tillskyndare av EMU, erbjuder löntagarna sämre trygghet och ökad konkurrens om jobben när de tvärt om kräver större trygghet och stabilitet för att våga säga ja till EMU är förvånande otaktiskt.
Lägger man därtill att borgerlighetens självutnämnde nye ledare Lars Leijonborg vill prata med LO för att få facket att förstå att om ja-sidan ska hålla ihop kan det inte bli tal om några ”socialistiska fonder”, så inser man att Wanja Lundby-Wedins balansakt blir svår. Hur ska hon ena socialdemokratin, de borgerliga partierna, TCO, Saco, arbetsgivarna och sina egna LO-förbund från EMU-ivraren Metall till nej-sägaren Handels? Hon lär få lära av Harry Potter; att trolla.