Medelklassen måste inte vara egoistisk
OS-festen är över, men vilken fest det blev! Sverige har lyckats få fram en ny generation vinteridrottare som gav allt i Vancouver och som lovar mycket gott för framtiden.
Förnyelsens vindar verkar dock ha dragit förbi SVT:s kommentatorsbås. Förundrad har jag lyssnat till språkbruket som använts vid damernas längdskidtävlingar.
– Nu måste hon bomba sönder ledargruppen.
– Det är dags för en tjurrusning.
Det alltigenom manliga språket passar inte riktigt i en tid då skidframgångarna bärs upp av unga tjejer som Charlotte Kalla och Anna Haag.
Språket är viktigt. Det vidmakthåller värderingar och värdsbilder.
Som opinionsjournalist bryr jag mig mer om det politiska språket än om idrottsklyschorna. Också inom politiken råder i dag en språklig tomhet som nog speglar en politisk idéfattigdom.
I höstas skrev före detta kulturministern Bengt Göransson i Stockholmstidningen om vikten av att tala om en rättfärdig politik i stället för en rättvis.
Göransson hade gått igenom Palmes kongresstal och funnit att Palme genomgående talade om en rättfärdig politik.
”Rättfärdigheten, detta bibliska begrepp, har en moralisk dimension som rättvisan saknar.
Rättfärdigheten tvingar den som använder ordet att vidga sitt perspektiv, att se inte bara till egna intressen utan också till andras”, skriver Göransson. Han pekar på något centralt. Rättvisan riskerar att reduceras till något som man kan åstadkomma med enkel mätteknik.
Inte minst i vår individualiserade tid blir rättvisa alltför ofta ett slags individgaranti – jag ska minsann ha lika mycket som de andra. Rättvisan blir då något jag har för mig själv och som ser mig i konkurrens till andra, inte som solidarisk medmänniska.
När politiken reduceras till enbart enkla plånboksfrågor förlorar den medborgarskapets relationella sida, nämligen det ansvar jag har för min nästa.
I den pågående debatten om skatterna blir detta tydligt. Symbolskatter som förmögenhetsskatten används i något slags rättviseperspektiv medan den stora debatten borde handla om hur vi ska finansiera välfärdssamhället i framtiden. Det gemensamma borde betonas mer än det privata.
I någon sorts vanföreställning om den alltigenom gnidna egoistiska medelklassen slätar nu de rödgröna ut sin skattepolitik och börjar antyda att avdraget för hushållsnära tjänster kanske ändå ska vara kvar. Det finns säkert skäl att se över hur barnfamiljer och äldre ska kunna få ökat stöd i tillvaron men låt inte högerns skattespöke skrämma till ideologisk reträtt. Stå för en välfärdsidé som innebär gemensam finansiering, det vill säga höga skatter, och börja tala om innehållet i en moderniserad välfärdsstat i stället.
Forskning visar att medelklassen mycket väl kan tänka sig att betala höga skatter, bara man ser att pengarna går till bra och effektiv välfärd.
Upprördheten över regeringens hantering av sjukförsäkringen och nedmontering av a-kassan visar att det inte behöver vara den egna plånboken som styr. Förmågan att se sig själv i andra finns ännu på 2000-talet.
De rödgröna bör därför formulera idén om solidaritet som är en idé om det gemensamma – ömsesidigheten – och inte gå på det borgerliga privatiseringsprojektet. Medelklassmänniskan må vara frihetslängtande men någon ekonomistisk egoist är hon inte.