Håll kungen borta från OS i Peking
I höstas publicerade Riksrevisionsverket en rapport som var djupt kritisk mot det bistånd som kanaliseras via ideella organisationer. Revisionen granskade 15 projekt, inget av dem undkom kritik. I flera fall handlade det om ren korruption, rapporterade Riksrevisionen.
–?Nu krävs ett helt nytt tänkande kring biståndet, konstaterade Staffan Ivarsson, projektledare för revisionen.
Biståndsminister Gunilla Carlsson hakade på med egen kritik, och varenda biståndsorganisation gjorde en pudel. Visst kan det finnas problem, s de. Vi måste skärpa våra kontroller.
Men några dagar senare restes frågetecknen. Var det verkligen rimligt att dra så långtgående slutsatser av 15 projekt? Och hur var det egentligen med de politiska kopplingarna. Staffan Ivarsson hade tidigare arbetat på moderaternas kansli och kände biståndsministern.
I veckan sprack bubblan slutgiltigt.
Sida har låtit ett oberoende revisionsbolag göra om granskningen. I hälften av de kritiserade projekten hittades inga fel, och någon korruption hittades inte.
Pinsamt för Riksrevisionen?
Det är bara förnamnet.
Det fanns säkert en del missförhållanden i de där 15 projekten, men genom svepande uttalanden blev revisionen och biståndsministern en del av den kampanj som högern sedan en tid driver mot biståndet.
I veckan har vi fått se nya bilder på rödklädda munkar som protesterar mot en militär övermakt. Den här gången från Tibet.
Utrikesminister Carl Bildt har gjort några vaga uttalanden om att Kina ska visa återhållsamhet och respektera tibetansk kultur.
Ledarna i Peking blir nog måttligt förskräckta.
På andra kanten kräver många en bojkott av OS. Det är möjligt att det skulle vara en sista utväg, samtidigt är jag inte säker på att idrottsutövarna ska behöva ta ansvar för ett fel som Internationella olympiska kommittén begick redan 2001, när de gav Kina OS.
Däremot kan man kräva att politiker och statschefer markerar mot Kina genom att inte åka till OS som åskådare.
Som publik på OS-arenorna kan kungen och Reinfeldt ändå inte visa sitt missnöje med Kinas kränkningar. Då är det lika bra att de stannar hemma.
Här hemma i Sverige blir sjukvårdsdebatten allt mer förvirrad.
Ta ordet överkapacitet som exempel. När borgerliga politiker ska förklara varför personer med privata vårdförsäkringar ska få gå före vårdköerna brukar de säga att sjukhusen bara ska använda sin ”överkapacitet”.
Vadå överkapacitet?
Om det finns överkapacitet, varför finns det i så fall köer?
Och varför ska överkapaciteten användas för att ge vård åt dem som har pengar?
Svaret är förstås politisk vilja.
Det är dyrt med vård, och den blir bara dyrare ju bättre samhället blir på att bota sjukdomar. I det läget har politikerna ett val. Antingen tar de in skatter som kan bekosta de nya behoven. Eller också släpper man in privata pengar, och får ett system med två vårdköer. En för dem som har råd, en annan för dem som inte har det.
Filippa Reinfeldt och andra moderata politiker väljer i det läget alternativet med två vårdköer. Vården får en gräddfil.