Carlssons krav hotar biståndet
Vi stod och studerade en karta på en lerväg i ett av Kampalas verkstadskvarter, Owino Market. Kunde det vara här som Pride Uganda hade sitt kontor?
Min flickvän och jag letade efter en av alla de mikrokreditbanker som finns i den ugandiska huvudstaden. Pride Uganda finansieras av biståndsmedel från USA, EU och Norge och lånar ut små summor till fattiga entreprenörer runt om i landet. Räntorna är höga, den effektiva räntan hos Pride Uganda blev ofta drygt 30 procent. Kanske hade någon av de skrothandlare som sålde navkapslar på Owino Market lånat pengar därifrån. Efteråt skrattade studenterna på Makerere University åt oss: ”Owino Market! Där blir ju till och med vi ugandier rånade!”
Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (m) har den här sommaren hamnat på kollisionskurs med flera små folkrörelseorganisationer som driver biståndsprojekt. Orsaken är att Gunilla Carlsson i flera sammanhang talat om att höja kraven på folkrörelsernas egeninsats från 10 till 20 procent. Det betyder att organisationerna måste skramla med sina bössor dubbelt så länge innan de får några statliga pengar till sina projekt. Alternativt kan de försöka få något företag att sponsra deras biståndsarbete, en ny idé från Gunilla Carlsson.
Kritikerna menar att många viktiga biståndsprojekt nu hotas: svenskt finansierade informationsinsatser om hiv/aids, demokratistöd till nybildade partier och mikrokreditsystem som det i Kampala.
Gunilla Carlssons strategi tycks vara att koncentrera biståndet till färre länder och färre aktörer. Det leder inte självklart till ett bättre svenskt bistånd.
När kravet på egeninsats sänktes från 20 till 10 procent för några år sedan blev effekten fler aktörer, mer konkurrens och bättre kvalitet. Det visar Sidas egen utredning. Ett biståndsarbete som bärs av det civila samhällets många aktörer ger mer per satsad krona.
Gunilla Carlsson säger det inte själv, men andra borgerliga politiker attackerar nu enprocentsmålet: att Sveriges biståndsbudget alltid ska motsvara en procent av bruttonationalinkomsten. I takt med den svenska högkonjunkturen har biståndsbudgeten växt. Men konjunkturen kommer att vända. Finns inget enprocentsmål är risken stor att just biståndet är den budgetpost som rege-ringen vid sämre tider skär i först.
Mycket av kritiken mot enprocentsmålet är förrädisk. När någon talar om ineffektivitet och korruption, är det verkligen enprocentsmålet som angrips, eller är det biståndet överlag?
Den fråga som till slut måste besvaras är: Har vi i rika länder ett ansvar att hjälpa dem som lever i fattiga länder? Enskilda misslyckanden kan inte leda till slutsatsen att allt bistånd är dåligt.