Framtidens politik måste skrivas med öppen källkod
Alla vill vara Barack Obama. DN rapporterade igår om den djungel av webbaserade metoder som de svenska politiska partierna kommer att testa inför EU-valet.
Miljöpartiet har tänkt sig producera en ringsignal med ”djurljud” som man ska kunna skicka till sina vänner: ”Muuuh, muuh, muuh, miljöpartiet”. Gäss we can? Rent allmänt verkar det vara Socialdemokraterna och Moderaterna som har tänkt till mest. I övrigt ser planerna rätt pliktskyldiga ut.
Barack Obama lyckades som bekant mobilisera rekordmånga med hjälp av internet och de svenska partierna har förstått att detta är ”det nya”, däremot har man svårt se det nya i ”det nya”.
Den sociala medierevolutionen har väldigt lite med teknik att göra. Det handlar snarast om en ny politisk verklighet där toppstyrning och envägskommunikation inte längre fungerar. Utmaningen är i dag att omdefiniera relationen mellan partiet/kandidaten och väljaren/aktivisten och för det behövs en ny typ av partiapparat.
Ta exempelvis Socialdemokraterna: Två konversationer pågår, en inom partiet och en med väljarna. Båda fungerar dåligt och nästan undantagslöst kan orsaken spåras till föråldrade tankar om kommendering och kontroll. Socialdemokratin har en partikultur som håller smarta medarbetare inne och smarta idéer ute. Någon måste riva ner de väggarna och det är inget litet projekt.
Med den nya webbplattformen ”Mitt-S” har partiet visserligen byggt ett bra verktyg men för att plattformen ska kunna fungera behövs en insikt om att framtidens politik skrivs med ”öppen källkod”.
Begreppet ”öppen källkod” syftar ursprungligen på datorprogram där källkoden (alltså de instruktioner som styr programmet) är tillgänglig att ändra, använda och vidaredistribuera för den som vill. Barack Obama-kampanjen var ett framgångsrikt exempel på principen om ”öppen källkod” i politiken. Internet användes som ett verktyg för att involvera människor, inte att prångla ut centralproducerade klyschor med.
Där Hillary Clinton ständigt talade på formeln: ”Detta får ni om ni röstar på mig?...” talade Barack Obama utifrån ”Detta är vad vi ska göra tillsammans? ...” ett tilltal som omdefinierade honom själv från en produkt, till ledaren för en rörelse. En rörelse som kanske inte hade alla svar, men en rörelse som hade riktning. Och som därför fick folk.
Socialdemokraterna kan bygga hur bra webbverktyg de vill. Så länge partiet inte formulerar ett kommunicerbart budskap finns det inget att delta i.
När partiet i dag talar om den ekonomiska kris talar man på formeln: ”vad fungerar och varför”. Men vill man ha dialog kan man inte ta sin första utgångspunkt i ett teknokratiskt perspektiv. Socialdemokraterna borde tala om krisen utifrån: ”vad spelar roll, och varför”.
Där någonstans finns budskapet och utan det kommer ingen teknik i världen att hjälpa.