Vem vill göra lumpen i Åkessons Sverige?
Att bli utpekad som ett säkerhetshot ökar inte försvarsviljan
Nyligen skrev jag en text om att unga med utländsk påbrå dissar lumpen. Det tog hus i helvete.
Men det hela är egentligen enkelt. Försvarsvilja hänger ihop med känslan av tillhörighet. När människor känner sig som en del av vi:et är de också beredda att försvara det.
Om man däremot gör skillnad på människor genom både sin politik och retorik så skadas försvarsviljan. Det blir konsekvensen av den nuvarande regeringens politik.
När vi blir marginaliserade baserat på vår hudfärg och namn, när vi ständigt bevakas och misstänkliggörs kommer det ta emot att dra på sig uniformen.
Försvaret kan inte bara bestå av en del av befolkningen. Det har Sverige inte råd med. Det är därför överbefälhavaren går i Pridetåget, de är därför de ändrar sin kommunikation och det är därför de ser rapporten från Plikt- och prövningsverket som en varningssignal.
Försvarsmakten växer, men det sker i allt för långsam takt i relation till utmaningarna Sverige står inför. Det menar både arméchefen Jonny Lindfors, marinchefen Ewa Skoog Haslum och flygvapenchefen Jonas Wikman i en intervju i DN.
Cheferna för de olika grenarna av försvaret är oroade över omvärldsläget. Kriget i Ukraina, Natointrädet och det spända världsläget kräver ett mer robust försvar.
Just nu räcker vi inte till.
Det är enkelt, vi måste bli fler. Fler värnpliktiga måste kallas in. På så vis kan fler känna sig representerade. Styrkan med att ha ett folkligt förankrat försvar är att naturligt ökar försvarsviljan.
När regeringen pratar om att försvara Sverige är det ett luftslott. För samtidigt som de gör det driver de en politik som splittrar. Vissa ska få sänkt skatt medan andra ska få visitationszoner. När politiker ökar polariseringen skadar det även försvarsviljan i stora grupper.
Deras samarbetsparti Sverigedemokraterna har inte hymlat med sin politik. De har målat ut muslimer som avgrunden, de sprider konspirationsteorier om folkutbyte och nu senast har Richard Jomshof haft en korstågretorik mot muslimer.
Mitt i allt detta är statsministern tyst. Eller bakbunden. Ulf Kristersson verkar helt ha anammat Sverigedemokraternas människosyn.
Samtidigt lever vi med mörka drag med en orosklump i magen som bara växer. Vem ska försvara oss, när vi ses som ett säkerhetshot?
Ska vi växla upp försvaret, vara förebredda på att gå med i Nato, bistå Ukraina samtidigt som vi skyddar vår egna gränser – ja då är det simpelt. Vi behöver ha sammanhållning och inte splittring.
Vår demokratis yttersta grund är idén om alla människors lika värde. Och just nu vittrar den tanken sönder.