Klasskamp - som alltid

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-06

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Paroller om försvar för kollektivavtalen och löften om en ny tandvårdsersättning, men allt glesare demonstrationsled. Det var årets första maj. I Hällefors sa Ulrica Messing att ingen ska tvingas rea ut sin arbetskraft och i Finspång varnade LO:s avtalssekreterare Erland Olausen för ett "apartheidsystem" utan kollektivavtal.

Samma kväll sändes Anders Rockséns utmärkta dokumentär "Vinn en Saab". Utan moraliserande pekpinnar eller tröttsamma konspirationsteorier visade Rocksén hur General Motors tvingat facket till eftergifter genom att spela ut fabrikerna i olika länder mot varandra.

- Vi lever inte i schlaraffenland, säger det tyska och europeiska fackets ordförande Klaus Franz i programmet.

Det är bara att hålla med. Franz talar om globaliserad ekonomi och turbokapitalism.

Om någon fortfarande tror att utflyttning av produktionen, avtalslösa byggnadsarbetare och användning av låglönearbetskraft är en landskamp mellan nationer vill jag rekommendera reprisen på lördag. Det handlar - som alltid - om klasskamp, och just nu har kapitalet nästan alla trumf på hand.

Facken i Trollhättan och Rüsselsheim enades om att inte vika från sina centrala avtal. Det gick, kanske därför att det var en uppgörelse mellan två av världens starkaste fackföreningar.

Ändå tvingades de anställda till eftergifter.

Utan internationellt fackligt samarbete hade de varit ännu större.

Ett annat sätt att tackla den europeiska verkligheten visade fackförbundet Pappers upp i veckan. Sedan en månad vägrar svenska pappersarbetare att befatta sig med arbete som annars skulle ha utförts i den konfliktdrabbade finska pappersindustrin. Nu blockerar det svenska facket dessutom övertidsarbete på tio bruk.

De finska arbetsgivarna har bland annat ställt krav på försämrade sjukvillkor, sämre arbetstidsregler och ett slut på det fackliga inflytandet vid entreprenader. I en internationell industri som pappersindustrin kommer sådana krav att sprida sig över Östersjön.

Därför är det finska fackets strid också det svenska fackets.

"Vi har korsat Rubicon" utbrast den socialdemokratiske riksdagsledamoten Sören Wibe när han i tisdags deklarerade starten på kampanjen för en socialdemokratisk medlemsomröstning om förslaget till EU-konstitution.

Wibe som något slags socialdemokratisk Caesar, en sann europé. Det är onekligen en storslagen bild. Antikens romerska imperium är annars en märklig referens i kravet på ett demokratiskt Europa.

Möjligen kommer Wibes krav att vara delvis överspelat redan efter den franska folkomröstningen i slutet av maj.

Ändå talas det om splittring i rörelsen, något slags inbördeskrig. Liknelsen med legionernas marsch över floden kanske trots allt har något fog för sig.

Troligare är att initiativet blir ett i raden av stickspår i en politisk debatt som för länge sedan slutat handla om vardagen.

u u u

I tisdags slogs Chelsea ut ur Champions League. På läktaren fanns lagets välgörare, den ryske oljeoligarken Roman Abramovic. Han såg inte alltför besvärad ut.

Det ryska folket har inte bara gått igenom två världskrig och 70 år av sovjetiskt styre. De har dessutom tvingats se hur det sönderfallande landet plundras. Nu får de dessutom betala jakten på europeiska fotbollstitlar.

Jag kan inte hjälpa att jag får en fadd smak i munnen.

Ingvar Persson

Följ ämnen i artikeln