Ramqvists floppar och fall
Ericssons styrelse måste få en ny maktbalans
Ericssons väl och ve är en fråga av stor nationell betydelse. Frågan är om det går bra eller dåligt för nationalklenoden. Förlusten för tredje kvartalet blev nästan sex miljarder. Hittills i år har Ericsson gått back med 16 miljarder och tusentals anställda förlorat sina jobb.
Men på börsen jublades det. När delårsrapporten presenterats föregången av pinsamma läckor – bara det senaste tecknet på ledningens brist på grepp om företaget – gick kursen upp med 11 procent.
Rekordförlust och stigande börskurs, för världen utanför finanshusen är det en obegriplig paradox. Analytikerna förklarar den med att mobiltelefonsystemen, Ericssons kärnverksamhet, går bättre än väntat. Det betyder att Ericssons möjligheter att övervintra till den dag telekombranschen återhämtar sig är förhållandevis goda.
Har inte förstått branschen
Till den positiva reaktionen på börsen bidrog säkert också beskedet att Ericssons styrelseordförande Lars Ramqvist nu får silkessnöret. Han är nationalklenodens skapare men också den som bär huvudansvaret för företagets misslyckanden under lång tid. Det märkliga är inte att Ramqvist får gå, utan att han inte gör det omedelbart. Han har styrt Sveriges viktigaste företag på ett gammalmodigt och hierarkiskt sätt och skapat ett slutet bolag där man vägrat lyssna på kritik och svara på frågor.
Han har inte förstått utvecklingen ens i den egna branschen; att mobiltelefoner är en färskvara, utan lät konkurrenterna segla förbi och tusentals Ericssonanställda i Norrköping, Kumla och Linköping bli arbetslösa.
Ramqvists ständiga politisering av sin roll i näringslivet har blivit ett annat misslyckande allt ifrån den beramade debattartikeln 1997 när 101 direktörer skrev ett rasande angrepp på s-regeringen under rubriken ”Nu är förtroendet förstört”, till hans spektakulära flytt av huvudkontoret till London, en politisk demonstration som blev en total flopp.
Hela ledningen måste bytas ut
I stället för att leda strategiarbetet i Ericsson har han varit upptagen av mångsyssleri i de största företagsstyrelserna: Ericsson, Volvo, Skandia och SCA. Han är en del av det nätverk av direktörer, herrklubben, som sitter i varandras styrelser, skaffar sig förmåner och privilegier, styrs av kvartalskapitalismens krav och tycks oförmögna till ett långsiktigt, modernt industriellt tänkande. Bristen på beslutskraft och en långsiktig strategi i företagsledningen är uppenbar.
Ericsson måste få inte bara en ny styrelseordförande utan en helt ny ledning och en annan maktbalans i styrelsen. Pensionsspararnas fondförvaltare AP-fonderna, SPP och Robur kan inte fortsätta att sitta passiva. De måste få uppdrag och mandat att verka för långsiktighet både i verksamhet, sysselsättning och lönsamhet så att att Ericsson kan förbli en svensk nationalklenod.