Moderater gråter trots att godispåsen är full

Rolig rubrik på Afton­bladets förstasida i onsdags: ”SÅ MYCKET HÖJS SKATTEN – kolla om du drabbas”.

Drabbas.

Drabbad av skatt? Så kan man se det. Många ser det så. Särskilt välbärgat privatförsäkrade människor.

Det handlade om att finans­minister Magdalena Andersson (S) föreslår att 40 000 människor som tjänar över cirka 38 000 kronor i månaden ska skatta 100 kro­nor – högst – mer i månaden.

Det var förstås Vänsterpartiets krav men det är i stort sett ingenting, särskilt jämfört med de emmentalerost-stora hål som uppstod i välfärden och försvaret under den borgerliga regeringens åtta skattesänkarår.

En struntsumma för de berörda men Aftonbladets redaktörer var rätt ute. Det rasades, det ryades. En av många var Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Ulf Kristersson.

I varje moderats skatte-dna finns ett ­litet barn som blir rånad på en godisbit och gråter. Att påsen är fullproppad med sötsaker tröstar inte.

– Det här är skadligt för svensk ekonomi. Det handlar om poliser, barnmorskor, lärare och ­andra yrkesgrupper som riskerar att få höjd skatt.

Att Kristersson tror att poliser, barnmorskor och lärare tjänar så fett är genant, men hans generella argument ”en skatt på folk som utbildar sig är helt fel” är rimligare. Om vi bortser från vad som betalat folks utbildning: skatt.

Att detta lilla land en gång blev världens främsta berodde på höga skatter och fördelnings­politik. ­Sedan följde nyliberala tider och nu kan vi inte riktigt säga att Sverige är bäst längre, kanske ­inte ens topp fem. Skolan, den mest privatiserade i världen, är i djup kris vid ­internationella jämförelser.

Jag brukar ibland skriva att jag, liksom alla medel- och hög­inkomsttagare, borde betala ­högre skatt. Dessutom borde rikemansskatterna (förmögenheter, fastigheter, arv) åtminstone delvis återinföras och börs­bolagsskatter åter höjas. En uppfattning som provocerar oerhört.

Reaktionerna blir nästan lika brutala som vid skriverier om Sverigedemokraterna. (Nej nu ljög jag; inga reaktioner är

i närheten av hatet och kränkningarna som följer efter högerpopulismkritik.) Särskilt ekonomistuderande ungmoderater brukar docera om hur sänkta skatter och sänkta ­bidrag via marknadens osynliga, ja direkt geniala, hand ­gynnar såväl fattiga som cancersjukvården. Det är en ideologisk uppfattning de förväxlar med vetenskap. Andra drämmer till med:

– Men DURÅ. Betala in mer skatt om du tycker att det är så häftigt!

Dels är det omöjligt att betala in extra till skattmasen men vore det möjligt skulle jag förstås inte göra det. Det vore ett slags KD-politisk allmosa. Poängen är att alla efter förmåga måste bidra till välfärd och de socioekonomiskt svagare – för allas vår trevnad. Helt vanlig banal socialism, inget märkvärdigt.

Men nu är finansminister ­Andersson, liksom de flesta ekonomer, liberal och inte socialist – eller så är hon rädd för villaväljarnas vrede på valdagen – och därför blir det bara fjuttiga höjningar. Och redan då detta skatte­kverulanta kackel.

Men, skattehöjningen ­drabbar ingen fattig. Tyvärr gynnar den ingen ­fattig heller eftersom den är så pytte.

Följ ämnen i artikeln