Populismen drivs av ökande klyftor
5 juli 2016 Globaliseringen
Vi måste prata mer om allt som är bra med EU”, sa Jan Björklund i sitt tal i Almedalen i söndags apropå den brittiska folkomröstningen.
Prat om EU som svar på folkligt uppror mot globalisering?
Och så undrar folk varför liberala partier har svårt att få gehör i vår tid.
I dag talar statsminister Stefan Löfven på stora scenen i Visby och man får utgå ifrån att han har en bättre analys.
I våras kom ekonomen Branko Milanovic, tidigare utredningschef på Världsbanken, ut med den hyllade boken ”Global inequality” – global ojämlikhet. I den sätter han dagens ekonomiska och politiska skeenden i ett större perspektiv.
Det finns, enkelt uttryckt, två olika förhållningssätt till öppenhet och globalisering bland politiker och debattörer.
Det ena är det ensidigt positiva. Globalisering har lett till ökat välstånd för de flesta och är en ensidigt positiv kraft, brukar stjärnögda liberaler av typen Johan Norberg hävda.
Det andra är det dystra. Globaliseringen slår ut företag, driver ojämlikhet och fattiggör stora grupper företrädesvis i arbetarklassen, säger gränsvurmare till vänster och höger.
Vad Milanovic effektivt visar i sitt berömda ”elefantdiagram” (formen sägs likna djuret) är att båda dessa perspektiv är sanna. Vilket gör det hela mycket mer komplicerat för både marknadsliberaler och globaliseringskritiker.
De senaste decennierna har den nya globala medelklassen i länder som Kina och Indien ökat sina inkomster kraftigt. De tjänar fortfarande mindre än sina motsvarigheter i väst i kronor och ören. Men det är här flertalet av de som är vinnare på globaliseringen finns.
Den andra gruppen vinnare är världens rikaste procent. 12 procent av USA:s befolkning tillhör denna grupp och fem procent av britterna.
Sen har vi de relativa förlorarna. Denna grupp består till stor del av arbetar- och lägre medelklass i västvärlden. Det är människor som inte nödvändigtvis har fått det sämre i absoluta tal. Men som har sett de rikaste dra ifrån och andra länder börja komma ikapp.
Sammanfattningsvis har vi en värld där orättvisorna på global nivå minskar något – vilket är positivt – medan klyftorna inom länder blir allt större.
Vilket i dessa länder skapar konflikter och underblåser populism.
Lägg på denna utveckling den djupa recession vars konsekvenser drabbade exakt samma grupper hårt. Historiens dom kommer inte att vara nådig över de politiker som lät åratal av åtstramningar följa på Lehman Brothers fall.
Addera en flyktingkris och du får en perfekt politisk storm.
På ett eller annat sätt lever vi i en brytningstid. Världens rika länder kommer inte att kunna fortsätta som hittills med å ena sidan mer öppenhet och globalisering och å andra sidan extremt ojämnt fördelade vinster av samma utveckling. Det skapar för stora spänningar och orättvisor. Det leder till en politiskt livsfarlig backlash.
Sverige är inte Storbritannien. Vi är fortfarande ett jämlikare, rättvisare land där fler får dela på mer.
Men även hos oss går utvecklingen åt fel håll, och varningsklockorna ringer.
Det finns inga enkla svar på det dilemma Milanovic ställer upp. Globalisering och teknikutveckling stoppas inte av politiska beslut även för den som försöker. Prat förhindrar inte nationalism.
Det vi kan göra politiskt är att stärka våra samhällens skyddsvallar mot extremism. Men då handlar det om riktiga saker som skatter och fördelningspolitik, inte en pr-kampanj om EU.
För att tala klarspråk. Valet som globaliseringens vinnare i de rika länderna står inför är detta: Antingen delar de med sig av sina vinster – eller så ökar risken kraftigt för fascism och stängda gränser.
Det borde inte vara särskilt svårt.