Vi trotsar döden med våra minnen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ljusen brinner på kyrkogårdarna runtom i landet. I går firades ”Alla själars dag” i kyrkorna till minne av de döda.

Tändandet av ljus vid gravarna har fått sitt uppsving under senare år. Allhelgonafirandet har blivit en av de verkligt stora folkliga högtiderna vid sidan av advent och jul.

Vårt behov av riter tycks bli allt starkare trots allt tal om sekularisering. Vi ser det i de oändliga köerna till kondoleansböckerna vid de stora katastroferna eller i högarna av blommor vid vägkanten där bilolyckan skedde.

Vi ser det också i tändandet av ljus i kyrkornas ljusglober eller i fönstren för att hedra den döda.

Ljuständningen har blivit folkets eget sakrament och den sker över alla religions- och kulturgränser.

Genom den kollektiva sorgens liturgi har vi fått ett språk för vår medmänsklighet, för delandet av varandras öde – vi är bara människor, du och jag. I ritens form gestaltas det gemensamma ansvarstagandet inför den Andres ansikte.

Sorgen har många olika ansikten. Döden kan vara obarmhärtigt brutal men den kan också komma som en befrielse.

Att bli lämnad gör alltid ont, det vet vi från livets alla olika separationer. Döden separerar definitivt. Till dess svåraste budskap hör: Aldrig mer.

Vår älskade kommer inte åter.

Men vi har våra minnen.

Sorgen hjälper oss att minnas. Att sörja är den älskande medmänniskans vägran att glömma.

”Jag har varit med om dig. Jag kan inte förlora dig”, skriver poeten Jacques Werup.

Han och Mikael Wiehe var nyligen på Södra teatern i Stockholm. Det blev en underbar kväll i vemodets och det gravallvarliga skrattets anda.

”Så segrar inte döden, fast åren har sin gång. Så stannar inte tiden. Den börjar bara om. För sångerna om livet som aldrig kan förstummas ska nya röster sjunga, ska nya röster sjunga”, sjöng Wiehe.

Minnen är relation. Allhelgonahelgens credo – värnandet om minnet av våra döda, värnandet om vår historia och våra livsberättelser – hör till humanismens grund.

När Jesus i söndagens evangelietext pekar på att Moses kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud vill han ge dem som lyssnade tillbaka sin historia, sitt minne för att de inte skulle förlora sitt sammanhang.

Om en vecka högtidlighålls minnet av Kristallnatten, då judeprogromerna i Tyskland bröt ut 1938.

Runtom i Europa trampas återigen gatorna av nazister och extremister. Främlingsfientliga sekter har blivit regeringsbärande partier i land efter land. Också här i Sverige ökar främlingsfientligheten. Slipsfascismen i form av sverigedemokraterna är på frammarsch.

I Italien talar regeringspartiet Lega Nord om att romerna borde utrotas, att zigenarbarnen borde dödas. Talaren får entusiastiska applåder på det välbesökta mötet.

Minnet av det fruktansvärda måste alltid hållas levande så att vi aldrig mer blundar när människovärdet kränks. Så att vi aldrig mer tiger när rasismens idéer börjar gro igen.

Till minnets etik hör nästankärleken.

I delandet av varandras historia föds den tillit som skapar framtid. Genom att bli indragen i det långa minnet kommer jag inte undan ansvaret för min medmänniska.

Den älskande medmänniskans trots mot döden och destruktionen är minnet.

Ljusen brinner på kyrkogårdarna i novembernatten. Allhelgonatid är den Andres tid.