Jag blev präst – nu har jag hittat hem
I boken Uppbrottslingar skriver Bertil Torekull om sina egna och andra människors uppbrott i livet.
Där finns ingenjören från Chalmers som blev antikskribent och startade en tidning,
fiskaren som blev skräddare och sen skeppsbyggare, politikern som bytte parti och blev invald i EU, popskribenten som blev sparrisodlare. Och många fler spännande människoöden.
”Uppbrott, stora och små.
En del bara sociala, några nyskapande, men som ett yvigt mönster massor av uppbrott, i vissa fall livsomvälvande. Som om starkare krafter rådde i dessa människors liv, som bleve de verktyg för något okänt...”, skriver Torekull.
För två år sedan meddelade jag på denna plats att jag tänkte ta ledigt från tidningen för att göra klart min prästutbildning.
Jag antogs till pastoralinstitutet i Uppsala och i januari i år prästvigdes jag i Storkyrkan. Därefter har jag gjort det obligatoriska pastoradjunktsåret
i Nacka församling.
Det har varit en fantastisk tid. Jag älskar att vara präst, att få möta människor när livet bränner till, att få vara med och gestalta hopp och sammanhang i en turbulent tid. Religion handlar för mig om att ge språk och rit för tillvarons djupare dimensioner.
Det där att bli präst har varit en dröm jag burit med mig alltsedan ungdomen. Som 13-åring mötte jag kyrkan genom min konfirmationspräst. Det var en kyrka som tog mig som ung på allvar. Jag fick utrymme för mina existentiella brottningsmatcher. Jag tilläts att tvivla och ifrågasätta. Framförallt fick jag växa som människa. Det var i S:t Hans församling i Lund jag fick självförtroende och mod.
Redan som 15-åring bestämde jag mig för att bli präst för jag ville ge vidare av det som jag fått till andra. Kyrkans ungdom upptog nästan all min tid med kurser, läger och styrelser. Som 19-åring kom jag med i Lunds stiftsstyrelse och ungefär samtidigt blev jag vice ordförande i Lunds kyrkofullmäktige.
Efter gymnasiet blev det teologistudier vid Lunds universitet. Jag älskade diskussionerna i filosofi, psykologi, exegetik och livsåskådningsvetenskap. Framför allt inspirerades jag av min lärare Per Frostin som tog in den radikala befrielseteologin till Sverige.
På kvällarna lyssnade jag till Lutherforskaren Gustaf Wingren hos studentprästerna i Lunds Domkyrkas krypta.
Kyrkan, men också politiken och samhällsengagemanget, var mitt liv. Som ung var jag engagerad i både kyrkans och socialdemokratins ungdomsrörelser.
När teol.kanden var färdig behövde jag en paus från det intensiva kyrkolivet. Jag ville se något annat av tillvaron innan jag blev präst. Jag bröt upp från Lund och blev journalist på Örebro-Kuriren. När jag var 25 år blev jag dess chefredaktör.
Sedan 13 år tillbaka är jag på Aftonbladet.
Nu återvänder jag till tidningslivet. Tjänstledigheten upphör och jag återupptar mitt arbete som politisk chefredaktör 12 januari. Det ser jag fram emot.
I går höll jag min sista högmässa i Nacka kyrka.
Kyrkoherde Carl Dahlbäck och församlingsmedlemmarna avtackade mig med kramar och applåder. Det kändes fint om än lite vemodigt. Jag är oerhört tacksam för att jag fått möjlighet att förverkliga min dröm.
För mig har prästvigningen inte handlat om uppbrott utan om att komma hem. Jag är snarare en hemvändare än en uppbrottsling.
Jag har mitt hem i skärningspunkten mellan det existentiella och det samhälleliga. Jag är nu präst och journalist. Det känns bra.