I EMU försvinner vår svenska lönepolis
”Ja, det är i alla fall inte av stabilitetsskäl som vi behöver gå med i EMU”, sa blivande riksbankschefen Lars Heikensten en smula sarkastiskt när vi råkades på seminariet om ”Sambandet mellan löner, sysselsättning och inflation”, en tack- och avskedsföreställning för LO:s förre chefsekonom P O Edin.
Där fick vi lära att Sverige minsann inte behöver drabbas av chocker av IT-bubblans eller oljekrisernas kaliber för att vi ska få stora problem med sysselsättning och statsfinanser. Tämligen beskedliga lönestörningar på någon procent för mycket ger dramatiska effekter på sysselsättning och BNP. Problemet är bara att det tar lång tid, fyra–fem år, innan de märks. Och sedan ytterligare lång tid innan det politiska systemet hunnit reagera och agera.
På seminariet vittnade ekonom efter ekonom om nödvändigheten av nya stabiliseringspolitiska institutioner för lönebildningen. För sambandet mellan löner, inflation och sysselsättning är numera belagt av forskningen. Hur ska en ny lönepolis då se ut? Ska finansministern få rollen, en ny myndighet, ett expertråd eller arbetsmarknadens parter?
Sedan 1993 har Riksbanken – under LO:s protester – varit den som tvingat parterna att hålla löneökningarna inom de gränser samhällsekonomin tål. Går vi med i EMU försvinner lönepolisen. Många har varnat för hur det då ska gå med fackens samhällsansvar och arbetsgivarnas förmåga att hålla igen.
Vice riksbankschefen Villy Bergström, personligen EMU-motståndare, argumenterade väl för Riksbankens lösning (banken är för). Han gav chevalereskt regeringen och finansdepartementet makten och ”polisuppdraget” – men på mycket precisa villkor.
– Vi tror att man på något sätt måste överföra penningpolitikens inflationsmål till finanspolitiken. Inflationsmålet är lättbegripligt. Folk vet vad det handlar om och gillar att det finns ett stopp för prisökningar. Samtidigt handlar det om att skapa trovärdighet för en långsiktigt stabil finanspolitik, sade Bergström.
Riksbankens recept är att finanspolitiken får ett prismål. Målformuleringen ska vara tydlig och kompletteras med ett ramverk liknande Riksbankens som ger förutsägbarhet, långsiktighet, öppenhet och som tydligt kan utvärderas.
Under de förutsättningarna skulle regeringen vid en störning, en kris, under en begränsad tid få agera utan riksdagens godkännande. Ha ett öppet mandat att till exempel höja eller sänka momsen eller arbetsgivaravgifterna. Så kan finanspolitiken i stället för räntan möta effekterna av för höga löneökningar eller fallande världskonjunktur.
Det är inget okontroversiellt förslag. ”Svenska folkets rätt att sig beskatta” handskas man inte med hur som helst och LO:s ekonomer gillar det inte. Men det kan kombineras med buffertfonder och få viss legitimitet av ett råd med arbetsmarknadens parter. Kanske är ett preciserat regelverk inom finanspolitiken att föredra framför en frihet för varje finansminister att klä vilka åtgärder som helst i stabiliseringspolitisk dräkt.
Finansministrar av olika politisk kulör kommer och går och alla har inte samma ambitioner för jobben och välfärden.