Sätt i gång att jobba, finansminister Nuder
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-11
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är Riksbankens fel att vi har förlorat tiotusentals jobb som skulle funnits om räntan varit lägre och inflationen uppgått till målet på två procent, skrev Ams nyligen i en besk kritik på DN Debatt.
I torsdags flisade så LO:s chefsekonom Dan Andersson sönder moderaternas förslag till sänkta ersättningar för arbetslösa som en metod för att få fler att arbeta.
”När det finns för få jobb ger ökad sökaktivitet inga stora effekter”, skrev Andersson.
Hans slutsats är i stället att moderaterna vill tvinga de arbetslösa att jobba för lägre löner. Moderaternas skatte- och bidragssänkningspolitik blir en lönesänkningspolitik, konstaterar Dan Andersson helt riktigt.
I ett par bisatser säger han en annan sanning värd att uppmärksamma.
”Moderaternas förslag fritar också Riksbanken från ansvaret för penningpolitiken och fritar riksdagen för ansvaret för en passiv finanspolitik.”
Vad som menas är att Riksbanken hållit för hög ränta som kostat tiotusentals förlorade jobb och riksdagen blundat, litat på regeringen och väntat på bättre tider.
Jag instämmer gärna i Dan Anderssons kritik – men han glömmer en part, fackföreningsrörelsen. Om Riksbanken, regeringen och riksdagen varit historiskt passiva så har väl LO, TCO och Saco heller aldrig varit så tysta? Vem har sett en samordnad offensiv från Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh, Anna Ekström, Göran Johansson, Marianne Krantz, Ylva Thörn och de andra fackliga ledarna för en rejäl sysselsättningspolitik?
Regeringen har i tre år förlitat sig på marknaden. Konjunkturuppgången skulle skapa nya jobb. Det har inte skett. Inför 2005 förlitar sig regeringen åter på marknadens självläkande krafter. Det är svagt.
Varför har regeringen inte någon egen sysselsättningspolitik? Vi vet att om vi räknar alla så är nästan 10 procent arbetslösa men vill ha jobb. Vi vet också av erfarenheterna från nittiotalskrisen att Ams inte på ett meningsfullt sätt kan förmedla och sysselsätta så många arbetslösa, särskilt inte när de lediga jobben är så få.
Varför har då regeringen legat så lågt? Varför har inte samhällets alla resurser mobiliserats, i utbildningsväsendet, i lönesubventionerade jobb på den ordinarie arbetsmarknaden, i praktikplatser, i resurspersoner i offentlig sektor, i de tusen och åter tusen arbetsuppgifter som behöver göras men i dag inte blir gjorda? Varför har regeringen inte valt att i stället för olika passiva ersättningar använda de ekonomiska resurser som redan finns, till aktiva åtgärder?
Förklaringen är – budgettaket. Att inte öka statens utgifter över taket är överordnat målet om full sysselsättning.
Facken har också skuld. Man bromsar då man inte vill ha arbetsinsatser som kan konkurrera och kanske minska behovet av ordinarie jobb.
Det här är konflikter och problem som måste lösas. Regeringen måste skaffa sig en bred, offensiv sysselsättningspolitik. Alla fakta finns. Det är bara att börja arbeta för full sysselsättning.
Regeringens främsta jobbminister är alltid ministern som ”äger” finanspolitiken. Sätt i gång, finansminister Pär Nuder!