Jämställdhet i snigelfart

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det går alldeles för långsamt att genomföra den självklara principen om lika lön för likvärdigt arbete

13 september 2007. Låglönesatsningar och kvinnopotter. Så har de fackliga buden i årets avtalsrörelse stavats. Högst rimliga krav, som det visar sig.

Skillnaderna mellan den lön kvinnor och män får består nämligen, också sedan sådant som att yrken dominerade av kvinnor ofta är skamligt lågavlönade räknats bort. Det visar statistik från SCB och Medlingsinstitutet.

Kvinnor tjänade förra året – alltså före den senaste avtalsperioden – 93,4 procent av männens löner i motsvarande yrken. En utjämning med ynkliga 0,2 procentenheter sedan året före.

Skillnaden: 1 900 kronor

För till exempel industritjänstemännen inom SIF betyder det att den ”oförklarade” löneskillnaden mellan män och kvinnor förra året var över 1 900 kronor i månaden.

Dessutom finns det anledning att fundera på om det är rätt att bortse från ”förklarade” löneskillnader. Det handlar trots allt om sådant som att kvinnor och män ofta har olika jobb eller att männens karriärer skjuter fart med familjebildning, medan kvinnornas stannar av.

Klyftorna har blivit större

Eftersom många av de mest lågavlönade yrkesgrupperna domineras av kvinnor är skillnaderna i verkligheten mycket större än den ”oförklarade” skillnaden. I botten av SCB:s och Medlingsinstitutets löneliga finns yrken som kaféföreståndare, köksbiträde och hotellstädare.

En bearbetning av statistiken som LO-tidningen genomfört visar dessutom att klyftorna mellan högavlönade och lågavlönade stadigt vuxit under de senaste tio åren.

En könssegregerad arbetsmarknad och ojämlika förhållanden i familjen är också en fråga om jämställdhet. Kvinnor tjänade förra året bara 84 procent av männens löner.

Marknaden är ojämställd

Trots ivriga protester från Svenskt Näringsliv får bland annat de handelsanställda de närmaste åren lika stora avtalade löneökningar som de industrianställda, i kronor räknat. Det skulle kunna bidra till att klyftan minskar.

I verkligheten lär dock löneglidning, arbetskraftsbrist och övervinster dra i en annan riktning. Låglönesatsningar och jämställdhetspotter till trots, den svenska arbetsmarknaden fortsätter att i grunden vara ojämställd.

Att näringsminister Maud Olofsson framgångsrikt lyckats höja sin lön som partiledare så att hon nu tjänar 138 500 kronor i månaden – mer än statsministern – hjälper inte. Det går alldeles för långsamt att genomföra de självklara principerna om lika lön för likvärdigt arbete och likvärdiga möjligheter att utvecklas i arbetslivet.

IP