När tappade vi bort vår krisberedskap?
För två och ett halvt år sedan, på morgonen den första mellandagen 2004, satt redaktionen och diskuterade vad vi skulle skriva. Ämnet var givet, den fruktansvärda naturkatastrof som morgonen innan drabbat Sydostasien.
Redan på måndagen den 27 december hade vi en kommentar på ledarsidan, men naturligtvis insåg vi att insatserna inte räckte. Trots att katastrofens omfattning?–?dödssiffran skulle så småningom skrivas till över 200 000 människor?–?ännu bara kunde anas stod det klart att den skulle sätta långa spår i människors bild av världen och samhället. Samtalet den där morgonen handlade om hur det obeskrivliga, det ofattbara skulle formuleras.
Den svenska kopplingen var given. Oron och osäkerheten som växte i takt med att rapporterna om saknade svenskar i Thailand började rulla in. Myndigheternas beredskap, och samhällets förmåga att möta kriser, liksom behovet av internationell solidaritet. En katastrof av det format som drabbade stränderna kring den Indiska oceanen tvingar fram sådana tankar. Om allt detta skrev vi under dagarna och månaderna som följde.
Jag tänker på den där morgonen när jag ser kommentarerna till statssekreterare Lars Danielssons bok ”I skuggan av makten”. För trots Danielssons erfarenheter som en av de kanske viktigaste kuggarna i Göran Perssons regeringsmaskineri är det en fråga som dominerat förväntningarna. Skulle vi få några nya svar på frågan om vad Danielsson gjorde på annandagen?
Det tycks vi inte få, och kommentarerna andas besvikelse.
Telefonsamtal som kanske ringts och inpasseringsloggar som kanske har något att säga. Om någon den där morgonen förklarat att katastrofen två och ett halvt år senare, efter medborgarkommissioner, KU-förhör, JO-utredningar och ett av de mer hårdhänta mediedreven vi sett skulle ha kokats ner till detta hade jag inte trott det. Och egentligen har jag fortfarande svårt att tro det jag ser.
Den kanske viktigaste svenska erfarenheten efter tsunamikatastrofen är att det saknades beredskap inför det oväntade. Regeringskansliets planer och organisation räckte inte till. Resurserna fanns inte när de behövdes, och besluten fattades inte när de skulle ha fattats.
Om detta har debatten tystnat.
Samtidigt som Lars Danielssons bok fyller tidningssidorna brinner Peloponnesos. Människor flyr från hus och hem. De som tvekar dör i lågorna. Också det tar plats i nyhetsflödet, liksom att det svenska Räddningsverket nu efter flera dagar finns på plats. Dock utan någon av försvarets tunga helikoptrar.
Dessa, som var avgörande i försöken att rädda de nödställda när Estonia förliste, är nämligen trasiga. ”Tekniska problem”, som försvarsmakten uttrycker det.
Det svenska Räddningsverket har i?stället förmedlat kontakten till ett svenskt helikopterföretag.
Själv undrar jag om vi någonsin får reda på precis när kommissioner, KU och journalister tappade bort beredskapen inför kommande kriser bland logglistor, databand och utskottsförhör.