Arbetsgivarna vill ge kvinnor mindre betalt

Glad 8 mars, önskar arbetsgivarna i Almega

Enligt statistiken har kvinnor i Sverige nästan tio procent lägre lön än män. Det statliga Medlingsinstitutet menar att den ”oförklarade” skillnaden är hälften så stor.

Båda siffrorna är underskattningar.

I själva verket tjänar kvinnor i arbetaryrken varje månad mer än 5 000 kronor mindre än arbetarmän. Och jämfört med arbetarkvinnor tjänar män i tjänstemannayrken dubbelt så mycket. Det visar siffror som LO redovisar idag.

Kvinnor arbetar oftare i branscher med låga löner. Anställda i vården, omsorgen, handeln eller på restaurangerna har obekväma tider och stort ansvar, men inte betalt för det. De tvingas jobba deltid. Det är framför allt kvinnor som drabbas när arbetsgivare ”hyvlar” arbetstiden.

När matpriserna stiger med över två procent på en månad och barnmaten blir tio procent dyrare betyder det att tillvaron inte går ihop.

Kvinnor tvingas dessutom oftare sjukskriva sig därför att de slitits ut av sitt jobb.

På pappret har Sverige inga kvinnolöner, och inga speciella anställningsvillkor kopplade till kön. I verkligheten lever vi i ett land där arbetslivet både är ojämställt och orättvist.

Vi skriver den 8 mars 2023, och har inte kommit längre. Det är oanständigt.

I den avtalsrörelse som just nu pågår kräver de fackliga organisationerna en låglönesatsning. För de som har minst betalt ska löneutrymmet inte räknas i procent. I stället vill man ha en summa, i kronor.

Facken tänker inte heller gå med på nya försämringar av anställningsvillkoren för att betala låglönesatsningen.

På pappret handlar det om att stå upp för de som har lägst löner. I verkligheten är det också en jämställdhetssatsning.

Arbetsgivarna, speciellt i branscher med låga löner, håller så klart inte med.

– De som tjänar minst måste få det sämre innan de kan få det bättre, som Stefan Koskinen från arbetsgivarorganisationen Almega uttryckte det i Kommunalarbetaren.

Så resonerar bara den som aldrig undrat hur månadens räkningar ska betalas.

Det är klart att det kommer att kosta. Högre löner till personalen i omsorgen hamnar till sist på skattsedeln. Högre löner i handeln på slutsumman i kassan. Det kan bli svårare att driva en klädkedja om personalen ska ha rimliga arbetstider. Och det blir mindre kvar till vinst om personalen i välfärdsföretagen får rimliga löner.

Men vad är alternativet? Att även i fortsättningen förlita sig på kvinnors underbetalda arbete för livsviktiga samhällsfunktioner? Arbetsvillkor där företagens behov av flexibilitet blir till de anställdas otrygghet?

Ska ensamstående mammor även i fortsättningen vara de som löper störst risk för fattigdom?

Jag vet att det finns massor av saker vi måste diskutera en dag som den här. Men lönerna och anställningsvillkor är definitivt två av dem.