På tvärs mot ålderstransitionen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-09-02
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag kan förklara franska revolutionens uppkomst. Och det amerikanska undret med 10 år av oavbruten högkonjunktur. De beror på ålderstransitionen.
Har ni inte hört talas om ålderstransitionen? Det hade inte jag heller förrän jag mötte professor Lena Sommestad, ekonomihistoriker och chef för Institutet för framtidsstudier. Då fick jag lära mig att ålderstransitionen är ett sätt att strukturera demografin, ålderssammansättningen.
Hon höll en fascinerande föreläsning om den globala åldersstrukturens betydelse för världens ekonomiska tillväxt och miljöutveckling.
Just nu är världen ung. De flesta länder har många barn och unga, men de närmaste 50 åren genomgår vi en global ålderstransition från en ung till en mer mogen sammansättning. Det får omvälvande konsekvenser.
År 2050 är den ekonomiska världsordningen omvänd. Då är Sydasien med Kina och Indien världens ekonomiska stormakter. Västvärlden har däremot åldrats och halkar efter.
Sverige är sedan länge inne i åldringsfasen.
Ålderssammansättningen i ett land, en region, en världsdel har väldigt starka effekter på samhällsutvecklingen. Den utgör en basförutsättning som ekonomerna aldrig räknat med. Men hur befolkningen ser ut avgör ett lands tillväxtpotential, fick jag lära av professor Sommestad.
Ålderstransitionen beskrivs som olika faser. Först barnfasen: ett land har många barn, i varje familj föds 8–10 stycken. Familjerna är helt upptagna av sin försörjningsbörda. Ingen utveckling sker.
Den andra fasen, ungdomsfasen, betyder utveckling och tillväxt. Den förklarar franska revolutionen. Då har landet många unga arbetsföra som vill bryta ny mark. Det blir social oro, urbanisering, modernisering, revolution, och det föds färre barn att försörja.
Så medelåldersfasen där Sverige befinner sig. Det är stabilt.
Slutligen åldringsfasen som världen ännu inte har någon erfarenhet av men som transitionsekonomerna tror innebär avtagande ekonomisk tillväxt, sjunkande produktivitet, höjda skatter, ökad offentlig sektor och frågan: Vem ska betala?
Åldringsfasen är hotande nära. Om 20 år är den här. Hur den ska hanteras, om vi kan omfördela, samverka med andra, finna nya instrument och strukturer för att klara försörjningsbördan, det vet ingen.
Att med kortsiktigt nyliberalt privatiserings- och avregleringsraseri försöka rå på de demografiska förutsättningarna är uppenbarligen omöjligt, lär oss Lena Sommestad.
Vilken underbar slutsats. Allt har sin tid och det nyliberala evangeliet kan aldrig betvinga åldersstrukturen. I barnfasen hjälper inga ekonomiska piskor. I ungdomsfasen är humankapitalet, den unga arbetskraften, förutsättningen och motorn för tillväxt. Så var det i USA från 1985 till 2000. Se där de feta åren!
Och i den gyllene medelåldersfasen går det inte att hindra människor från att odla sina rosor. Då behövs en stor offentlig sektor som skapar efterfrågan och investeringar. Keynesianism. Om åldringsfasen vet vi att handlingsutrymmet krymper. Vi får se.
Blir det att stå med mössan i hand?
Mycket bättre villkor för barnfamiljerna och en stor offentlig sektor som får fart på tillväxten verkar vara en långsiktigt livsnödvändig politik för Sverige.
Samtidigt hör jag att EU ska förbjuda åldersdiskriminering. Äntligen ett lugnande besked för oss 50+are. Och regeringen och Mona Sahlin lovar att redan i höst ta krafttag för att underlätta för de äldre på arbetsmarknaden att jobba kvar och komma igen om de åker ut. Försäkringssystem, avtal och lagar ska ses över och de statliga företagen ska gå före som goda exempel. Fan tro’t.
Men Sahlin vet nog inte vad hon ger sig i kast med. Hon försöker gå på tvärs mot ålderstransitionen.
Politiskt betvinga naturkraften människan. Förmå oss medelålders kvinnor och rosenodlare att jobba mer. Sadla om. Starta på nytt. Sahlin får det svettigt.
Själv funderar jag på att flytta till Frankrike för att undkomma den svenska åldringsfasen – och för att jag så gärna vill bli kallad ”madame”. Bara för att det låter så himla trevligt.
I motsats till kärring.